Recension: Mästerdetektiven Basil Mus - 1986

Mästerdetektiven Basil Mus

Aka: The Great Mouse Detective

Regi: Ron Clements, Burny Mattinson, David Michener, John Musker

1986

Animerad

En dockmakare – Fladderson blir kidnappad av Londons mest briljanta och ondskefulla skurk. Dockmakarens dotter – Olivia söker efter den berömda mästerdetektiven Basil Mus men hittar honom inte. Istället stöter hon ihop med Dr. Dawson som hjälper henne att hitta rätt. Basil tar motvilligt sig an fallet som leder honom till Londons undre värld där kriminalgeniet Professor Rottigan är på väg att sätta sin geniala plan för att ta makten i hela landet i verket.

Jag antar att man kan se den här filmen ur två synvinklar. Dels som vuxen, men ett visst intresse för kopplingar till andra filmer och litterära figurer. En sådan som jag helt enkelt. Självklart måste man också kunna se den ur ett barns synvinkel som kanske inte har lika mycket koll på olika referenser.

                                            

För min personliga del ser jag förstås den ur det första perspektivet. Jag tycker den lyckas alldeles utmärkt att låna inspiration från Sherlock Holmes universum. Det är småsaker mest hela tiden. Självklart finns den berömda pipan med (en pipa som för övrigt inte fanns när Conan Doyle skrev sina berömda berättelser om Sherlock Holmes). Basil Mus bor på Baker Street 221½ och han spelar fiol. Men det är inte bara figuren Basil som är jämförbar med Sherlock Holmes, även Dr. Dawson är klart inspirerad av Dr. Watson och Professor Rottigan av Professor Moriarty. Dessutom finns faktiskt Sherlock Holmes och Dr. Watson med som karaktärer i filmen också.

Själva äventyret som de bjuds på är klart underhållande och man behöver verkligen inga förkunskaper om Sherlock Holmes. Det gäller förstås karaktärsbyggnaden också, men det är ytterligare en dimension som tillförs som man har någorlunda koll på bakgrundshistorierna. Men själva animationerna i äventyret står alltså helt för sig själva och det är precis den typen av humor som jag förknippar med Disney.

Ska man se det ur ett barns synvinkel, vilket jag har väldigt svårt att göra, så tror jag att man finner humorn tilltalande även om det kanske inte är frågan om några gapskratt i sammanhanget. Det är mer fråga om småfniss än om gapskratt om man säger så. Fast det är absolut ingen nackdel, snarare tvärtom, jag tror filmen håller längre och för fler tittningar om den är underhållande men inte superkomisk.

Förresten… Jag brukar alltid se de här filmerna dubbade på svenska, jag tycker att det blir bäst resultat just när det gäller animerad Disneyfilm. Här finns det dock en rejäl poäng med det engelska ljudspåret. Det är nämligen ingen annan än Vincent Price som gör rösten åt den ondskefulle Professor Rottigan, bara det är egentligen en anledning till att se den här filmen. Han är minst lika briljant som röstskådespelare som vanlig skådis. Helt fantastiskt underbar faktiskt!

Bilder © Disney