Regi: Hasse Ekman
Drama
Det sägs att Hasse
Ekman här gör en film om sin far, Gösta
Ekman den äldre. Det är ett älskat porträtt fullt av kärlek, men heller
inte utan ett visst mått av kritik. Åtminstone i det avseendet att han belyser
svårigheterna att växa upp i en skådespelarfamilj och ständigt behöva jämföras
med den tidigare generationens aktörer. Det spelar förstås ingen roll om det
handlar om skådespeleri eller något annat yrke, att ständigt behöva jämföras
med sina föräldrar kan sannerligen inte vara lätt.
Lyckligtvis har jag inga direkta förkunskaper när det
gäller Gösta Ekman d.ä. och behöver
inte jämföra historien i filmen med några verkliga scenarion. Filmen står på
egna ben för mig och hade jag inte vetat hur släktbanden ligger till hade jag
inte behövt ta dem med i beaktandet. Det är en film med ett budskap,
fantastiska skådespelarprestationer och inget mer egentligen. Så ser jag på
saken!
Stefan Anker är
teaterdirektör och den givna stjärnan i showen. När han planerar att sätta upp
en ny pjäs funderar de andra familjemedlemmarna på att helt sonika lämna
teaterlivet. Och inte bara funderar, de gör det också. Han står nu ensam inför
publiken och recensenterna som gång på gång skriver att hans föreställningar är
fiaskon. Han ger sig inte och inte förrän hans dotter håller på att mista livet
i barnsäng går det upp för honom vilka värderingar som är de viktigaste för
honom.
Edvin Adolphson
spelar huvudrollen som Stefan Anker och som förtexterna så fiffigt anger är
alla andra egentligen bifigurer till denna. I förtexterna benämns de andra bara
som ”hans son” eller ”hans fru”. Det blir lite teatraliskt över det hela och
vad skulle väl passa bättre i en film som denna. Hur som helst är Edvin Adolphson fullständigt fantastisk
i rollen, från första början till sista minuten. Inget får honom att för ett
ögonblick släppa den rollkaraktär han gestaltar. Det är ett klart imponerande
arbete som borde belönas med en utmärkelse tycker jag. Det är sällan man ser
sånt totalt fokus och sådan fullständig briljans.
Hans son spelas förstås av Hasse Ekman själv som blir totalt överspelad av Edvin Adolphson. Som sig bör alltså,
eftersom fadern ska vara den dominante. Lika lite kommer någon av de andra
skådespelarna i närheten av honom, utom möjligen Stig Järrel som jag aldrig har sett bättre tror jag. Nåja, det ska
jag låta vara osagt, men riktigt bra är han i alla fall. Synd att han inte har
en större roll!
Men det är inte bara skådespelarprestationer som håller
upp filmen. Det är också ett bra manus och en mycket intressant historia. Läser
man om filmen på IMdB står det att det handlar om en skådespelarfamilj i tre
generationer som det går lite upp och ner för. Det är baske mig en alldeles
genial beskrivning. Det är precis det som det handlar om – och på ett fantastiskt
sätt!
8/10
