1408
Regi: Mikael Håfström
2007
Horror
Mike Enslin (John
Cusack) skriver böcker om övernaturliga fenomen och hemsökelser. Under sina
efterforskningar om hemsökta hotell och pensionat stöter han på en varning om
att inte övernatta i rum 1408 på ett av New Yorks finare hotell. Detta fångar
naturligtvis hans intresse då han tidigare haft mer erfarenhet av små lantliga hotell
i sina utredningar. Dock visar det sig vara lättare sagt än gjort att
tillbringa en natt i det beryktade runnet, då hotelledningen, mer eller mindre,
förbjuder någon att övernatta i där. Med hjälp av en föga brukad lag, beger han
sig dock till New York fast beslutad om att övernatta i det ökända rummet.
Hotellchefen (Samuel L. Jackson) försätter att vara motsträvig men har till
slut inget annat val, trots kraftfulla varningar, än att tillåta författarens
övernattning. Mike blir snart varse att varningarna inte var överdrivna och att
han befinner sig inuti ett ondskefullt rum. Ett rum som gör allt för att döda
honom…
När jag första hörde talas om den här rullen förväntade jag
mig nästan en intensifierad filmversion av miniserien The Lost Room, som kretsar
kring ett hotellrum som är en slags portal mellan två dimensioner. När jag
sedan började läsa på om filmen och upptäckte att den faktiskt handlar om en
hemsökt hotellrum förändrades mina förväntningar något. Lägg till detta att,
jag till min fasa, under den här tiden också upptäckte att den bygger på en
novell av Stephen King. Jag hyser nämligen lite blandade känslor till den
mannen, eller kanske framförallt hans verk. Nej, det är faktiskt inte riktigt
sant det heller, snarare handlar det om filmatiseringarna av hans verk som,
enligt mitt förmenande, oftast tenderar att bli ganska undermåliga filmer.
Nåja, att ha förutfattade meningar är inget ovanligt, det
har alla. Det svåra är, och jag tycker mig i alla fall ha bemästrat konsten
till viss del, att vara medveten om dem och möjligen vara kapabel att åsidosätta
dem, för att kunna ge ett så adekvat omdöme som möjligt.
John Cusack är en mycket begåvad skådis som bär upp nästan
hela filmen själv. Inte bara för att det nästan bara är han som är med i stora
delar av filmen, utan även för att hans briljans skiner om honom. Det är de små
medlens skådespeleri och ofta behövs det inte mer än en blick eller en
kommentar för att man ska förstå precis vilken känsla han vill förmedla. Han är
också ackompanjerad av Samuel L. Jackson, som även han gör ett mycket
imponerande intryck. Han är visserligen mycket mer låst till vad han kan göra i
och med karaktären han spelar, men han är karismatisk så få och det är en fröjd
att se honom agera. Man önskar nästan att det fanns fler scener med honom.
Fast detta skulle å andra sidan säkerligen skada den
spänning filmen bygger upp. Den är väldigt intensiv och ibland avlöser
skrämseleffekterna varandra på löpande band. Jag skulle dock önska att man
hållit filmen på den nivån hela vägen igenom och inte försökt att blanda in en
massa metaforer från Mike Enslins liv som en slags förklaring till händelserna.
Det känns som om man söker efter en anledning och Mike Enslins egna referenser
till Dantes nedstigning genom helvetets nio kretsar tydliggör denna filosofi
ytterliggare. Dessutom upplever jag att det är ett par twists för mycket som
drar ned betyget och får filmen att förefalla aningen rörig. Dock ska sägas att
Directors Cut versionen, i detta sammanhang, är betydligt bättre och även att
slutet på filmen är helt annorlunda (och bättre) på denna version.
Själva grundidén, som planterar tvivel i åskådaren om det
verkligen spökar eller om allt rör sig i huvudpersonens huvud, känns igen från
tidigare Stephen King filmatiseringar. Mest påtagligt är väl detta i Stanley
Kubrick version av The Shining. Detta hänger naturligtvis tätt samman med de
syner, och de försök till händelsernas rationella förklaring som jag skrev om i
stycket ovan. Mike Enslin ser efter att ha vistats i rummet en tid. Flashbacks
på viktiga händelser, som alla bottnar i sorgen efter sin förlorade dotter.
Blir han galen eller ej? – Avgör själva!
5/10
5/10
