Recension: EN PILGRIMS DÖD - Mordet på Statsminister Olof Palme - 2013

En Pilgrims Död

Regi: Kristoffer Nyholm, Kristian Petri

2013

Dram/Thriller

Statsminister Olof Palme är död! Han mördades i korsningen Sveavägen Tunnelgatan och gärningsmannen flydde sedan uppför trapporna till Malmskillnadsgatan och vidare på David Bagares gata. Så säger historieböckerna, men är det verkligen vad som hände? Var det en ensam galning eller blev han helt enkelt likviderad för att han inte lydde order? Låg säpo bakom? Teorierna har varit många genom åren och här filmatiseras de som Leif GW Persson de framläggs i Leif GW Perssons trilogi Välfärdsstatens Fall.

Egentligen behöver vi väl inte mer teorier om vad som verkligen hände den där kvällen i februari även om de råkar komma från kriminologiprofessor Persson? Fast det är klart. Han har ju en besynnerlig förmåga att fånga vårt intresse och argumentera för sin sak på ett omotståndligt sätt. Åtminstone är de filmatiseringar jag har sett av hans romaner sådana! Han själv verkar allt som oftast inte allt för intresserad av det han håller på med när man ser honom på TV men det tar vi en annan gång.

Här är det då frågan om det alltigenom hederlige helyllepolisen Lars Martin Johansson som högst inofficiellt får i uppdrag att en gång för alla ta reda på vem som egentligen mördare Palme. Det är väldigt noga att han verkligen inte ska dra igång en ny Palmeutredning utan snarare ’sortera papper’ som han uttrycker det. Alla inom de innersta kretsarna vet förstås vad det egentligen rör sig om, men utåt sett försöker man hålla det hemligt. Rolf Lassgård spelar som vanligt en ganska stabil polisroll, han är inte bättre eller sämre än vanligt. Han är som vanligt bara.

Medverkar gör även en rad andra kända skådespelare Johannes Brost, Claes Malmberg, Helena Af Sandeberg, Kjell Bergqvist, Lars-Erik Berenett, Göran Ragnerstam och så en hel massa andra som man inte nödvändigtvis minns namnen på men väl känner igen, som Johan Hedenberg och Henrik Norlén för att nämna ett par av dem. Över hela linjen är det stabilt från alla håll och kanter.

Eftersom det handlar om ett gammalt fall som inte ännu är uppklarat får vi ibland följa handlingen via ganska långdragna tillbakablickar. Jag har inget emot dem utan tycker att de ger historien ett intressevärde. Samtidigt som vi får följa den nya utredningen, som alltså bara handlar om att ’vända papper’, får vi all bakgrundsfakta genom dramatisering av vad som verkligen hände, eller åtminstone det som GW menar hände. Sakta men säkert tar detta oss till historiens upplösning. Hur seriöst man ska ta den vet jag inte. Om GW verkligen på fullt allvar tror att det var så här det gick till eller om han spånat fritt kring själva händelsen och kommit på ett intressant och – möjligt – scenario!

Jag tycker det är kul att GW använder sig av gamla figurer i handlingen. Det är Jarnebring och Vindeln bland annat. Och så väver man in historien från Mannen Från Mallorca som är en av mina absoluta svenska kriminalfilmer. Det är helt klart ett mycket lyckat drag om man frågar mig!

För alla snuskpellar som brukar läsa min blogg kan jag upplysa att Helena Af Sandeberg är ganska generös med att visa brösten och att det finns en hel del sexuella anspelningar av det grövre slaget. Sexuellt utnyttjande och rena sadismen skulle jag vilja säga. Detta tog mig faktiskt lite på sängen men gör bara allt lite mer levande. Allt blir mer trovärdigt på det sättet skulle jag vilja säga. Svin blir ännu större svin och eftersom allting verkar vara skrivet på ett sätt där sarkasmerna haglar och ingen verkar tycka om någon annan överhuvudtaget. Det är mycket motsättningar helt enkelt, både kollegor emellan men även inom de politiska kretsarna som gestaltas. Palme själv porträtteras inte med någon älskvärdhet. Man kan förstås ha åsikter om hur mycket man svartmålar en person efter sin död. Men är man en offentlig person förblir man nog det även efter sitt frånfälle. Tragiskt men sant!

Jag gillade miniserien, som är fyra avsnitt lång – nästan fyra timmar – och jag gillade kriminalhistorien. Men mest av allt gillade jag dialogerna och sarkasmen, i synnerhet de repliker som Claes Malmberg fått till sitt förfogade. Repliker som både få en utmärkelse för sin uppfinningsrikedom när det gäller förolämpningar!

8/10

Bilder: © 2013 Sveriges Television AB

Carolina Gynnng i BLONDIE - 2012

Blondie

Regi: Jesper Ganslandt

2012

Drama

Mamma fyller sjuttio år och då kommer hennes tre döttrar hem till festen. Alla vill väl att det ska bli bra men det är något som inte riktigt vill sig. De tre döttrarna kommer inte riktigt överens och det gör kanske inte mamman heller. Det är helt enkelt en aning motsättningar som behöver redas ut. Det är tydligt att ingen av dem mår riktigt bra! Till slut brister det och storbråket kommer igång på allvar. Alla är arga på alla verkar det som men när mamman plötsligt får en hjärnblödning rämnar allt på allvar. De verkliga känslorna kommer fram och även om det har varit hårda ord tidigare så är det ingen tvekan om att de älskar sin mamma. Nu tvingas syskonen hålla sams och komma varandra närmare än vad de kanske någonsin har varit.

Jag är något av ett fan av Carolina Gynning, som spelar den kanske viktigaste rollen i filmen. Det är förstås flera som är blonda i filmen men det känns som att titeln syftar på henne. Hur som helst har jag recenserat några av hennes böcker och det känns lite som att hon delvis spelar sig själv här. Åtminstone känns det som att rollen är baserad på hennes liv som modell. Det är en lång historia men det känns så…

Men oavsett hur stort fan jag är kan jag inte med berått mod säga att jag tycker hon gör en god insats här. Nu är jag i och för sig inte så imponerad av någon annan inblandad skådespelare heller men det är väl lättare att hugga på Gynning som egentligen inte skådespelare till yrket. Dessutom är det bara hon som behöver anpassa sin dialekt till de övriga. Jag tycker verkligen inte hon lyckas med detta! Visst har hon lagt sig till med tungspets r men den övriga skånskan verkar vara kvar. Missförstå mig inte, jag har absolut inget emot hennes dialekt eller skånska heller för den delen – jag är ju skåning själv dessutom – men det funkar inte när de inblandade ska föreställa syskon.

Men jag skyller inte på skådespelarna egentligen, det är regissören som inte gjort sitt jobb ordentligt. Det är Jesper Ganslandts uppgift att se till att det fungerar! Det är också hans uppgift att se till att historien kommer fram på rätt sätt. För det är onekligen ett gott försök. Filmen tar upp problem som säkerligen inte är helt ovanliga bland uppväxta syskonskaror. Även i vuxen ålder kanske man tävlar om föräldrarnas uppmärksamhet, i synnerhet om barndomen varit bräcklig på något sätt. Vi har vårt överjag, men när allt rämnar kommer de verkliga känslorna fram.

Som sagt, försöket är gott men det når inte ända fram. Det hade behövts betydligt mera dramatik för att få det att fungera. Karaktärerna hade behövt vara fylligare och vi hade behövt få flera pusselbitar om alla inblandade. Som det är nu får vi med nöd och näppe bara hälften av pusslet. Dock måste jag säga att jag gillar greppet att berätta filmen i tre akter, det var det intressantaste den här filmen hade att bjuda på om jag ska vara helt ärlig…

4/10