Romantiska komedier är generellt
en genre som jag har väldigt svårt för. Men eftersom det här var en film som
fick en hel del uppmärksamhet när den kom för några år sedan tänkte jag att jag
skulle se efter vad det var lite mer noggrant. Jag hade väl inte förväntat mig
något speciellt överhuvudtaget egentligen och visste inte heller om man skulle
ta handlingen bokstavligt eller inte – om Miranda,
chefen på en stor modetidning var Djävulen personifierad eller om det var ett
bildligt uttryck. Det visade sig vara en synonym till den mest krävande chef
man kan tänka sig ungefär så någon ockultism finns det inte att hämta här. Hur
som helst så upptäckte jag ganska omgående att jag tyckte om det jag såg.
Skådespelarna var bra i sina roller och Meryl
Streep,
som spelar den hänsynslösa Miranda är
fullständigt fabulös! Sensmoralen i filmen är inget nytt och går ut på ungefär
det man kan förvänta sig, var ärlig mot dig själv, fjäska inte för andra (läs:
chefen) och sälj inte din själ till ditt jobb om du olyckliggör dig privat.
Handingen som sådan tar heller inte några oväntade vändningar, men det är
roligt i alla fall! Det är inte vad som berättas som är det intressanta utan
hur det berättas. Det är inte teknisk ekvilibrism från filmmakarna i form av
briljant foto och annat utan personinstruerade skådespelartalanger som gör
filmen till vad den är. Det och ett väldigt bra manus! Ignorera sensmoralen och
koncentrera dig på vägen mellan start och mål istället så gillar du kanske den
här lika mycket som jag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar