Violent City - 1970 - Charles Bronson i sitt esse!


Violent City
Aka: The Family
Regi: Sergio Sollima
1970
Thriller/Drama

Jeff Heston (Charles Bronson) är en yrkesmördare som efter att ha blivit bedragen och lurad lämnas att dö i en pöl av sitt eget blod. Eftersom han överlever är naturligtvis hans hämndlystnad stor och han spårar upp dem han anser vara skyldiga till förräderi mot honom. Under denna vedergällning konfronteras han också med Weber, (Telly Savalas) en gangster som vill att Jeff ska ingå i hans organisation. Jeff avböjer men ingen tackar nej till ett sådant erbjudande från maffian ostraffat! Intrigerna tätnar och snart befinner han sig insnärjd i ett händelseförlopp där man inte riktigt kan vara säker på vem planens arkitekt är.

Det var länge sen jag såg en film med min gamle favoritskådis Charles Bronson i huvudrollen och direkt i inledningsscenen märker man att det är ett kärt återseende. Sedan följer en biljakt på 70-tals maner som faktiskt är väldigt välfilmad. Det skickliga bildspråket gör att det faktiskt blir lite spännande även om det absolut inte borde vara det. Både denna men även nästa scen, som nästan för tankarna till en klassiks västern shoot-out, skvallrar om att det är en europeisk produktion.




Bronson var ju ett stort namn inom europeisk film på 70-talet och det är ett nöje att se honom spela mot sin fru Jill Ireland som han gjorde många gånger. Det finns liksom en speciell kemi dem emellan som är oefterhärmlig. Något som är störande är dock att en del scener endast finns bevarande med italienskt ljudspår, vilken är relativt irriterande. Dock kan jag säga att om det inte vore för dessa scener och en komplett film, hade den vid flera tillfällen blivit totalt obegriplig. Trots att engelska och italienska blandas och är irriterande är det alltså ändå att föredra!

Även Telly Savalas gör ett bra jobb som maffiabossen Weber. När Jeff börjar plågas av samvetskval, ånger och sentimentalitet uppväger Weber det med en rå attityd av någon som befinner sig i maktens position. Man har dock anledning att tvivla på vem det är som egentligen ligger bakom planerna. Vem är en bricka i spelet eller en marionett som styrs från annat håll? Kanske är denna del av filmen lite för tydlig, men vad gör väl det när man får njuta av filmmusik från självaste Morricone?

På det hela taget tycker jag den här filmen är bra utan att för den skull bli något mästerverk. Man får det man förväntar sig av Charles Bronson och Telly Savalas, Jill Ireland är lika vacker som vanligt och visar faktiskt lite hud i ett par scener. Det är i alla fall inget filmen får minuspoäng av!

En självklar film för Bronsonfantasten men kanske inte annars…

6/10