Gran Torino - 2008 - Clint Eastwood i högform!

Gran Torino

Regi: Clint Eastwood

2008

Drama

Clint Eastwood spelar en bitter krigsveteran som har åsikter om det mesta, inte minst om sin egen familj som allt som oftast retar gallfebern på honom. Han får också stå ut med sina sydostasiatiska grannar som stör honom oerhört. Han värnar om sin egen integritet och värdighet som senior i samhället, gammal är äldst och sker inte saker och ting på hans sätt sker de inte överhuvudtaget! Han har just begravt sin fru och i kanske sämre skick än någonsin när grannpojken försöker stjäla hans käraste ägodel – en Gran Torino han haft stående i garaget sedan 1972. Walt, som han heter, blir förstås rosenrasande och börjar vifta med geväret men mjuknar de kommande dagarna efter att han gradvis har blivit informerad om omständigheterna kring stöldförsöket. Den gängverksamhet som granpojkens kusin medverkar i står ännu längre ner på listan än någonting annat och Walt gör det till sin ensak att skydda området och framförallt sina sydostasiatiska grannar från våldet.

Redan under de första inledande bilderna är det ställt bortom allt tvivel vilken briljant skådespelare Clint Eastwood egentligen är, åtminstone i rollen som grinig gammal gubbe. Ingen kunde ha gjort det bättre och det är ömsom så underhållande att jag skrattar så jag gråter även om det faktiskt inleds med en ganska sorgsam händelse – en begravning. Vad som sedan är en upptrappning mot vad som komma skall är minst lika underhållande och man kan inget annat göra än att skratta åt hans bitterhet. Den är så utpräglad och överdriven, utan att för del skull vara överspelad, att ingen i hans omgivning står ut med honom, utom möjligen hans frisör då.

                              

Men så händer något, grannflickan råkar ut för ett gäng som rivaliserar med kusinens och Walt går emellan. Som på ett ögonblick får han plötsligt en omättlig respekt för henne och hon verkar vara den enda som kan prata med honom och få honom att öppna sig. Han blir inbjuden till fest och följer motvilligt med, grannskapet ser honom som en hjälte, men han är motvillig att acceptera denna status och vill bara bli lämnad i fred. Det är dock uppenbart att han faktiskt trivs med sina grannar och det är paradoxalt att det faktiskt var dessa som störde honom mest för bara några dagar sedan.

Vad som sedan sker är en fantastisk utveckling och även om Walt kanske inte blir direkt trevlig mot sin omgivning, märks det att han blir mer tillfreds med tillvaron och yttrar till och med vid något tillfälle en nedsättande kommentar om att han har mer gemensamt med ”gulingarna” är med sina egna söner. Det är fullständigt briljant skådespeleri och även om Walt slänger ur sig både den ena och andra nedvärderande och/eller rasistiska kommentaren om sina medmänniskor förstår man snart att det bara är en jargong och att han inte alls är rasist. Han är bara grinig och bitter och har inget att leva för, mer än att gnälla på sin omgivning. Kontakten han knyter med grannskapet förändrar detta och det finns plötsligt en meningsfullhet för honom igen.

Men även om skådespeleriet är av yttersta klass och regin, och allt det övriga hantverket också för den delen, är i toppklass, når filmen inte riktigt ända fram. Det känns lite för lätt och okomplicerat och det är alldeles för förutsägbart för att nå de allra högsta betygen. Man blir lite besviken även om filmen är enormt underhållande att se på. Man får liksom inget med sig från den och det går precis som man kan räkna ut i förväg.

9/10