Recension: Leprechaun - 1993



Leprechaun 
Regi: Mark Jones
1993
Komedi/Horror

För många år sedan trodde Fru O’Grady att hennes man blivit tokig när han efter en resa till Irland börjat spendera mycket mer pengar än vad han rimligtvis har råd med. Det visar sig att han har lurat av en Pyssling hans guld och ny planerar att leva glada dager på dennes bekostnad. Pysslingen delar dock inte hans inställning och är fast besluten att återta sitt guld med vilka medel som än blir nödvändiga. Dan O’Grady överlistar dock pysslingen och stänger in honom i en gammal låda. Men tiden går och flera år senare är det dags för nya människor att flytta in i huset. De råkar befria pysslingen som inte är på ett bättre humör än förra gången. Han ska ha tillbaka sitt guld och bryr sig inte om vem eller vad som kommer ivägen!

Det som framförallt utmärker den här filmen, åtminstone skådespelarmässigt, är att den inte bara innehåller Warwick Davis som pysslingen utan också en riktigt het Jennifer Aniston! Hon var 24 år gammal vid tidpunkten för filmen och imponerar inte direkt med sin skådespelartalang. Men det var också hennes första filmroll och inte vet jag om Mark Jones är någon mästerlig personinstruktör heller? På något sätt lyckas hon ändå vara en av de mest intressanta faktorerna i filmen.

Karaktärerna är annars ganska originella. Det måste ha varit roligt att skriva manus till den här filmen för en del grejor är så omåttligt korkade att man tvivlar på att det faktiskt är sant. Alltså, den är inte korkat skriven på något sätt men en del karaktärer beter sig på ett sätt som gör att de verkligen inte tillhör den mest intelligenta skaran på jorden! Och så har vi den sexuella spänningen mellan Jennifer Aniston och Ken Olandt, som spelar den andra stora rollen. Det är lite flirtande mest hela tiden tycker jag. Ändå blir det inte onelinervarning på filmen som för övrigt är oväntat underhållande!




Det är väl inte Warwick Davis förtjänst personligen kanske, även om han passar ypperligt i titelrollen, men det är onekligen sätten han förföljer de som, enligt honom, är skyldiga honom 100 guldmynt! Det är inte skrämmande men det är inte vidare roligt heller, man har lyckats hitta en perfekt avvägd väg att leverera historien på och resultatet blir snarast underhållande. Det är inget man vrålskrattar för men visst händer det att man drar på mungiporna emellanåt!

Ska man se det hela i något så när objektivt perspektiv är det egentligen inte en speciellt bra film, det tror jag redan att jag har hunnit konstatera! Men ändå finns det en klar behållning av den och även om det egentligen inte är mer än en bagatell i filmhistorien är det ändå något väldigt väldigt speciellt med den som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Det är något som gör att den höjer sig över sina kusiner till dussinfilm och blir något mycket mycket bättre än vad man först kan tro!

7/10