Recension: Conan the Barbarian - 1982

Conan the Barbarian

Regi: John Milius

1982

Fantasy/Action/Äventyr

Redan som liten pojke ser Conan hela sin by slaktas av den onde Thulsa Doom. I synnerhet är det hans föräldrars död som gör att han allt sedan denna dag präglas av tanken på hämnd. Han växer upp, blir större och större och bryter sig till slut loss från den fångenskap han tillbringat hela sitt liv i. Han påbörjar sina efterforskningar efter det standar han sett som barn, två ormar som slingar sig mot varandra och med solen och månen över och under. Hans resa börjar och kommer inte att sluta förrän han är fram vis sitt mål – hämnd!

Det här är en av de få filmer där jag envist har hävdat att dess uppföljare – Conan the Destroyer från 1984 var en bättre film. Efter att ha skaffat mig ett färskt minne av denna första film är jag inte lika säker längre. Jag menar, jag har ju denna i mitt färskaste medvetande nu medan uppföljaren vara åratal sedan jag såg. Naturligtvis orsakar denna medvetenhet ett sug efter att åter bekanta mig med uppföljaren igen inom kort. Vi får väl se hur det blir med det.

Arnold Schwarzenegger gör onekligen en fantastisk roll här! Jag har aldrig betecknat honom som någon topp-skåis men faktum är att han kanske är underskattad trots allt. Det här är något han gör bra i alla fall! Tyvärr tycker jag att själva historien är ganska seg och tråkig, det är kanske därför jag alltid har föredragit uppföljaren som är mera lagd åt äventyrshållet. Det här är egentligen en anda långa karaktärsutvecklingen av Conan som sedermera leder till äventyren. Det är den slutsats jag nu har dragit!

Produktionsvärdena är fantastiska, miljöerna är sagolika och vore det inte för något annat skulle det här vara kanske den bästa filmen i världshistorien. Men det finns ingen riktig geist i skådespelarna eller så kanske snarare det är regissören som inte riktigt förmått att förmedla det som behövs till dem. Det är onekligen stoslaget och jag skulle rent av vilja ta ordet episkt i min mun! Men det fallet som sagt på bristande engagemang. Men så har vi James Earl Jones som är filmens mest överlägsna talang! Hans karisma gör att det finns några scener där han och Arnold slutligen gör upp som är helt magnifika.

Så ska vi ge oss på någon form av slutsats så är filmens styrka onekligen sina fantastiska miljöer, inte sin handling och inte sina skådespelare. Utom möjligen James Earl Jones och Arnold Schwarzenegger. Det är en storslagen film men fungerar bäst som ett preludium för fortsatta äventyr!

6/10