Recension: Keoma - 1976

Keoma

Regi: Enzo G. Castellari

1976

Western

Halvblodet Keoma kommer tillbaka till sin hemstad efter att ha deltagit i inbördeskriget på nordstaternas sida. Saker och ting har förändrats men är ändå de samma. Hans tre halvbröder tycker fortfarande inte om honom och fortsätter att trakassera honom. Pesten har brutit ut och en man vid namn Caldwell styr och ställer över stadens framtid. Ingen vågar lyfta ett finger för att trotsa honom. Detta är förstås innan Keoma kommer tillbaka, honom sätter sig ingen på och han tar genast upp kampen mot förtrycket. Men mest av allt kanske han vill göra upp med sitt eget förflutna.

Det här skulle egentligen ha kunnat vara vilken sorts film som helst, nu råkar den vara maskerad som en western men det spelar ingen roll. Det den egentligen handlar om skulle kunna fungera i vilken genre som helst. Keoma kommer tillbaka till stan och gör upp med sitt förflutna, i det här fallet hans styvbröder som trakasserat honom sedan barnsben. Han kämpar också mot rasism och eftersom han är halvblod vet han vad det innebär. Det är helt enkelt en styrkemätning mellan honom, halv halvbröder och stadens mäktiga skurk – Caldwell. Svårare än så är det inte och det behöver heller inte vara det. Det är den underliggande handlingen som är det intressanta och som möjligen skiljer den här filmen från dussinfilmerna.

Det är också en film med oerhört karismatiska skådespelare. Franco Nero gör underverk i huvudrollen och det mesta bleknar mot honom men visst är det stabilt från alla håll egentligen. Minnesvärd är förstås Woody Strode som är makalös som fyllot George, den ultimata förloraren – en svart man i western som dränker sina sorger i alkohol! Vi har också den gravida kvinnan, som Keoma beskyddar genom hela filmen spelad av Olga Karlatos.

Men det är mer till filmen än bara underliggande handling och mångfacetterat historieberättande. Det är mer än bara fantastisk skådespeleri! Det är också en mycket stilfull film som helt klart hör hemma bland de förnämsta spaghetti-rullarna. Jag gillar musiken skarpt, den känns konventionell samtidigt som den vid tillfällen är oerhört avant garde! Motsättningar som fungerar riktigt bra. Fast det är klart… Skulle filmen ha ett soundtrack av Morricone skulle den förmodligen räknas som en av de allra bästa, inte bara bland genrefans utan även bland de ”vanliga dödliga” som gillar att se Leones Dollar-trilogi.

Det är förstås bara vad jag tror och för min egen del duger filmen gott som det är. Jag hyllar den inte som mästerverket men ser en stabil stilistisk spaghettiwestern som jag anser att fler borde se! Det är ett mycket stabilt hantverk och både Franco Nero, Enzo G. Castellari och resten av teamet förtjänar att man tar sig tid för den. Det är det verkligen värd!

7/10