Dédales - 2003 - Flickan som kastade tärning

Dédales

Aka: Labyrinth, Flickan Som Kastade Tärning

Regi: René Manzor

2003

Thriller

Efter en serie bestialiska mord anhålls en ung flicka. Hur hon kan vara ansvarig för de blodiga morden är en gåta och eftersom hon heller inte minns någonting från dem placeras hon i en psykiatrisk undersökning. Det visar sig snart att det finns ett flertal personligheter i hennes hjärna som dessutom är i konflikt med varandra. Men är allting verkligen som det ser ut att vara? Är flickan verkligen svårt psykiskt sjuk och är det verkligen hon som bär ansvaret för alla människornas död?

Jag hade enormt höga förväntningar på den här rullen och det ska man inte ha för det är ytterst sällsynt att de lever upp till den typen av förhoppningar man kan skruva up i sin egen hjärna. Jag hade förväntat mig en mycket mer visuell film och eftersom den är fransk och jag haft goda erfarenheter av fransk film den senaste tiden – Frontier(s) och mästerliga Inside stärktes väl mina förhoppningar ytterliggare!

                     

Nu vill jag inte påstå att jag blev enorm besviken på filmen heller, för jag tyckte den helt klart var mycket bra och höll mig intresserad hela tiden, men det var inte den typen av blodig thriller jag hade förväntat mig. Man kan säga att det finns två huvudhandlingar. Dels den om flickan som hamnat i en psykiatrisk undersökning där det framkommer att hon lider av personlighetsklyvning. I samband med detta uppenbarar det sig också teorier om att det är ren bluff alltihop och ett sätt för henne att slippa straff dör sina handlingar. Det kan också vara så att det helt enkelt rör sig om förnekelse från hennes sida.

Nåja, den andra huvudhandlingen fokuseras det inte lika mycket på, men den är heller inte riktigt lika intressant, nämligen dagarna före gripandet. Vi får följa polisens arbete i att spåra upp den som mördat och i synnerhet en person som väl får betraktas som ett medium av något slag. Han känner vad som hänt och kan falla in i någon sorts trans och måla vad som skett. Det här är en viktigt del av filmen, vilket man förstår när man sett färdigt den, men kanske inte riktigt lika intressant som att utforska de olika personligheterna hos Claude som kvinnan heter.

Skådespelarmässigt fungerar filmen mycket bra från alla håll och kanter, men en särskild eloge måste ges till Lambert Wilson, som psykiatrikern och framförallt till Sylvie Testud som gör en fenomenal insats med alla olika personligheter hon ska gestalta i rollen som Claude! Tyvärr är det lite för lätt att räkna ut precis hur allting ligger till och mina teorier om upplösningen formulerades ganska tidigt i filmen. Den är dock mycket välgjord och det finns mycket detaljer längs vägen, som man avfärdar som onödiga eller rena felöversättningar från det franska språket första gången man ser den, som visar sig var av yttersta vikt för handlingen så här med facit i hand.

På det hela taget rekommenderar jag verkligen den här filmen, och i synnerhet om man som jag har en benägenhet att fascineras av det mänskliga psyket och vilka vägar det kan tar för att hålla den distans till de av livets händelser som påverkar, för att inte säga traumatiserar oss mest.