Recension: Deep Red - 1975

Deep Red

Aka: Profondo Rosso

Regi: Dario Argento

1975

Thriller

På ett seminarium sitter det en kvinna som påstår sig kunna läsa tankar hos andra människor. Hon bevisar detta genom att berätta vad en man på tredje raden har för nyklar i fickan samt vilket efternamn han har. Detta är naturligtvis häpnadsväckande, men hennes tid i strålkastarskenet blir kortvarig, plötsligt känner hon nämligen kalla destruktiva tankar som kretsar kring död och hon förstår att det finns en mördare i salongen. Någon som redan mördat flera gånger och som kommer att mörda igen, en seriemördare helt enkelt. Eftersom hon behöver tid för att formulera ihop de tankar hon sett till vettiga ord bestämmer hon sig för att dra sig tillbaka och redogöra mer detaljerat för vad hon vet dagen efter. Hon blir sedan nästa offer i denna komplicerade mordgåta.

Det här en av Dario Argentos allra mest kända rullar, tillika en av de mest ansedda filmerna någonsin inom giallon som genre och som inte det vore nog vill jag påstå att det faktiskt är den här som får agera referensverk till alla de andra! Det är kort sagt en stilstudie i hur en film av den här typen ska se ut, den har spänning, grafiska mordsekvenser, komplicerad intrig, en mördare med svarta handskar och en traumatisk barndomsupplevelse. Dessutom utgörs inte utredningen av morden av en polis utan av ett ögonvittne till ett av morden som inte kan släppa en detalj ur minnet. Lägg också till att den är fantastiskt vackert filmad och med färger som nästan får det att rysa långt in i märgen.

                     

Skådespeleriet är bra, men det är inte det som är det mest intressanta här. När det gäller den här typen av film vill jag påstå att yta är betydligt intressantare än innehåll och så länge produktionen är vacker, med alla sina udda vinklar och fantastiska kameraåkningar, räcker det. Allt annat är bara extra bonus kan man säga och det är något som den här filmen har mycket av.

Musiken är också fantastisk, den är verkligen perfekt som stämningshöjare och då pratar jag inte enbart om den barnvisa som kantar filmens mord och är en central del av historien. Extra kul är också att flera av filmens karaktärer har en direkt koppling till musik. Filmens huvudkaraktär – Marcus Daly (David Hemmings) är till exempel jazzpianist och hans kompis, den nästan ständigt berusade Carlo (Gabriele Lavia) arbetar som pianist på en bar. Levande karaktärer handlar det alltså om, inga fantasifoster som inte skulle kunna existera i ett normalt universum.

Så, hur sammanfattar man en film av det här slaget då? Det är onekligen bland det bästa jag sett i gialloväg, vilket är en genre jag älskar. Den har en intressant handling och även om man knäcker vem mördaren är (jag gjorde det inte trots att jag verkligen trodde det) så har det ingen betydelse. Det intressanta är inte alltid vem mördaren är utan snarare varför. Vad är det som driver denna människa till att begå dessa brott. Jag har redan avslöjat att barndomstrauma ingår som en del i filmen, men på vilket sätt? Handlar det om hämnd eller enbart att skydda sin identitet? Inga svar är givna.

Kanske den bästa filmen i sitt slag!