Recension: Dead End - 2003



Dead End
Regi: Jean-Babtiste Andrea/Fabrice Canepa
2003
Horror

I över tjugo år har Frank Harrington (Ray Wise) och hans familj firat julen hos svärmor. Detta år tar Frank en genväg för att bryta motorvägens tristess, ett misstag som han och hans familj bitter får ångra. När mardrömmen börjar med en mystisk kvinna med ett litet barn i famnen och en svart bil som följer dem med död i sina spår, sätts familjesammanhållningen på spel. De är vilse och alla vägskyltar tycks leda mot samma plats, en plats som verkar omöjlig att nå.

En inte alls så tokig film även om det inledningsvis känns som om skådisarna är riktigt mossiga och oengagerade. Det är emellertid en illusion och ju längre filmen går desto bättre sköter de sig. Framför allt Mick Cains rollprestation som den rebelliserande sonen Richard. Samma sak kan gälla filmmusiken, det som först tycktes opassande blir senare något som förstärker och något man inte kan vara utan.

Att kalla det här för en skräckfilm tycker jag är att vilseleda publiken. Visserligen finns det en del mystiska händelser och andra element som skulle kunna återfinnas i den genren, men det som verkligen imponerar är inte de billiga skrämseleffekterna, utan familjens relation till varandra och hur den förändras allt eftersom filmen fortgår. Galenskapen tar över mer och mer, karaktärerna är roliga och emellanåt fyndiga och manuset är väldigt humoristiskt under ytan. Det finns utrymme att ganska så grovt driva med kärnfamiljen.

Avslutningsvis då: Som skräckfilm anser jag den här vara någonstans mellan ganska misslyckad och ok, men som relationsdrama en mycket lyckad och laddad sak som inte drar sig för att visa upp många obehagliga sanningar. Speciellt när familjemedlemmarna bryter ihop en efter en.