Recension: Django - 1966



Django
Regi: Sergio Corbucci
1966
Western

I ett öde ökenlandskap är en kvinna tillfångatagen av några mexikaner. Hon binds och piskas som straff för något hon har gjort när det plötsligt hörs pistolskott och de fem mexikanarna faller döda mot marken. Kvinnan kan emellertid inte andas ut då hon nu istället hamnar i armarna på Major Jacksons grymma män, ett gäng som håller den lilla närbelägna staden i ett järn grepp. Dessutom ett gäng som hon en gång redan har flytt ifrån. Mitt i dessa våldsamheter finns också en främling på väg mot den närbelägna staden. Han drar envist med sig en likkista, men vem eller vad som ligger i kistan är ett mysterium.

Det här är en ganska typisk western egentligen. Skillnaden är att det här var en av dem som, tillsammans med Sergio Leones dollartrilogi, skapade mallen för hur framtida filmer skulle se ut och inte tvärtom. Med det menar jag att: visst är det klichéfyllt men någonstans måste ju klichén skapas.

Att jämföra med Sergio Leones berömda filmer ligger väl kanske nära till hands här. Framförallt kanske med A fistful of dollars som kom två år tidigare och oftast räknas som spaghettiwesterns fader och moder som genre. Men faktum är att båda filmerna är nyinspelningar på en och samma grund – Akira Kurosawas Yojimbo. Historien är ganska enkel, en främling hamnar i kläm mellan två rivaliserande gäng och genom att spela ut dessa mot varandra försöker de att skapa sig själva en nätt summa pengar.

I den här filmen finns dock en liten skillnad. Det finns en känsla av otillräcklighet hos hjälten, eller antihjälten som han egentligen faktiskt är. Man är inte helt säker på att allt verkligen ska gå hans väg, vilket faktiskt gör det ganska spännande på sina ställen. Att det finns en inbyggd mystik runt den likkista han släpar runt på gör sannerligen heller inte saken sämre, vem eller vad finns egentligen i kistan och varför släpar Django runt på den? Svaret kommer i filmen, men jag tänker inte avslöja det här.

I övrigt tycker jag filmen är ganska ojämn. Den är mycket grafisk på sina ställen och kameran väjer inte för grymheterna. Å andra sidan finns där knappast en enda blodsdroppe under vissa scener där våldet är sådant att det definitivt borde vara det. Detta gör att realismen försvinner något.

Annars är filmen tämligen välspelad och Franco Nero gör en kanoninsats i titelrollen. Han är precis så gåtfull att det skapas ett intresse kring honom. Man vet inget om Djangos bakgrund men i och med Franco Neros tolkning av honom blir han spännande och intressant och man strävar hela tiden efter att snappa upp någon liten bit fakta som kan skönja ljus över hans karaktärs hemligheter. Sakta men säkert faller bitarna på plats och till slut har man ”nästan” det helt klart för sig.

En banbrytande spaghettiwestern!