Recension: Don’t Deliver Us From Evil - 1971



Don’t Deliver Us From Evil
Regi: Joël Séria
1971
Drama

Två unga katolska skolflickor spenderar sommaren tillsammans men deras till synes oskyldiga cykelturer och fridfulla promenader döljer en mycket mörkare sida hos dem än vad någon kunnat ana. De hungrar efter livet och vill inte begränsa sig till den katolska världens inskränkningar. Istället går de sina egna vägar och finner stor lust i att upptäcka de små syndernas tillfredställelse och ju mer de bryter mot normerna ju starkare växer sig deras vänskap. Snart upptäcker de att de inte kan leva utan varandra och känner sig tomma och innehållslösa utan sin motpart. Små synder blir dock snart stora och ännu större synder och snart har äventyren växt dem över huvudet. De bestämmer sig, ingen ska få dela på dem, de ska för alltid vara tillsammans.

1954 inträffade ett mycket uppmärksammat mordfall på Nya Zeeland, Pauline Parker och Juliet Hulme konspirerade och mördade brutalt Paulines mamma Honora Rieper. Peter Jacksons film Heavenly Creatures berättar den historien i detalj och franska Don’t Deliver Us From Evil baseras alltså på samma fall. Detta gör att jämförelser filmerna emellan är oundvikliga.

Mycket av början på filmen speglar en begynnande sexualitet från flickorna, en intressant kontrast mellan sex och den katolska kyrkan. Erotiken är uppenbar och en nunnas kropp behandlas som vilken kvinnokropp som helt när den klär av sig bakom ett skynke och konturerna visualiseras för både oss – publiken och de två småfnittrande flickorna. Likaledes finns där en ton av lesbianism närvarande genom hela filmen även om denna aldrig blir helt uttalad. Givetvis tar man också tillfället i akt att insinuera nunnornas sexuella dragning till det egna könet, men det blir aldrig mer än så, detta är ingen sann nunsploitationrulle och jag tycker det är bra att man nöjer sig med denna subtilitet. Det var nog tillräckligt för att skapa moralpanik i det konservativa Frankrike under det tidiga sjuttiotalet ändå och faktum är att filmen omedelbart blev bannlyst från marknaden. Blasfemi utan dess like!







Men kontroverserna med den katolska kyrkan slutar inte där. Det finns en underliggande ton av förakt mot de gällande troslärorna tvärs igenom hela filmen och det vore väl märkligt om den inte konfronterades med sex? Flickorna tycks inget hellre vilja än att hetsa männen med sina unga kroppar för att sedan göra dem till åtlöje när de drar sig undan. Det finns en erotisk ton som fungerar i symbios med flickornas sexuella upptäckarglädje. Att ta konsekvenserna av sitt handlande är dock inget som lockar flickorna och går en sådan förförelse-lek överstyr hämnas de hårt och skoningslöst. De små hyssen förvandlas från oskyldiga saker som att röka en cigarett på rummet eller spegla sig endast iförd behå och trosor, till mordbrand eller att i ren ondska plåga en stackars man genom att systematisk döda en av hans älskade fåglar i taget så han ska få lida längre.

Musiken är mycket passande och samma tema förekommer på flera olika sätt i filmen, man ändrar instrumenteringen eller tempot en smula och får en helt annan känsla. Den kan symbolisera allt från kyrkomusik till erotik beroende på hur den läggs fram. Mycket bra är också skådespeleriet från flickorna som bär upp en stor del av filmen med sin karisma. Framförallt är jag mycket imponerad av den blonda flickans gestaltning av Lore – Catherine Wagener!

Ett mycket intressant verk!