The Barber - 2001 - Psykopati med Malcolm McDowell



The Barber
Regi: Michael Bafaro
2001
Thriller

I norra Alaska ligger den lilla staden Revelstoke, en plats så ödlig att den inte ens finns med på många kartor. Halva året är nästan helt mörkt och detta bidrar kanske till den något lågmälda stämningen i byn. Folk retar upp sig på småsaker men samtidigt behöver man inte så mycket för att bryta vardagens tristess och bli smått amuserad. Då ett lik plötsligt upptäcks förändras staden och spekulationer om vem mördaren kan vara blir verklighet hos alla och envar. Dexter Miles (Malcolm McDowell), som är stadens barberare, är fascinerad av allt detta skvaller som tycks passera genom hans lilla frisersalong. Allt eftersom utredningen fortgår kommer man allt närmare sanningen. Det finns en brutal mördare i byn men ingen vet vem, kanske en främling på genomresa, kanske din närmaste granne.

Att man här valt att låta allt ske ur en persons synvinkel är ett lyckodrag. Malcolm McDowells mycket behagliga men samtidigt känslokalla och beräknande röst är en av filmens stora tillgångar. Man tänker nästan tillbaka med nostalgi på a clockwork orange från tidigt 70 tal. Herr McDowell är helt enkelt brilliant, både som röstskådis och som vanlig skådis. Han tycks ha något av Midas Touch och klarar av att väcka intresse även där inget intresse finns. Jag har faktiskt aldrig sett honom göra ett dåligt jobb och ser man hans namn i rollistan vet man att man åtminstone har en behållning av filmen.

Skådespelarna är annars överlag ganska mediokra men det är inget som gör något då karaktärerna i princip alla är väldigt stereotypiska. Undantaget är just Malcolm McDowell och hans hörbara tankar tar sig ibland intressanta filosofiska vändningar.

Det är redan från början uppenbart vem mördaren men är, men märkligt nog, ändå inte. Det är aldrig riktigt uttalat om man bortser från de allra sista scenerna i filmen. Personligen tycker jag det hade varit roligare om man utelämnat detta helt och hållet och låtit publiken spekulera och sväva i alla fall i en relativ ovisshet.

Julstämningen kommer också väl fram i filmen, kanske med stor hjälp av musiken som både tycks komiskt, spännande och stämningsfull på samma gång. Någonstans i bakhuvudet känns det här som en klassisk julsaga, fast med mörkare och våldsammare handling än vad som brukar anses vara konventionellt.

Filmen har kanske inte fått så mycket uppmärksamhet och kanske förtjänar den heller inte det, då det egentligen inte är en thriller i vanlig mening. Det här är en film om en seriemördare, men också en film om folket i en småstad, om deras hemligheter, eller kanske rent av brist på hemligheter inför varandra. Det är också en film om hur människan påverkas av sin miljö och dessutom tycks det faktum att vem som helst av oss kan vara en kallt beräknande mördare, psykopat eller illgärningsman inte bör glömmas bort belysas. Filmen känns också öppet kritisk till vår fascination av våldsdåd och psykopater.