Recension: Pink Flamingos - 1972



Pink Flamingos
Regi: John Waters
1972
Komedi

Divine spelar huvudrollen som Babs Johnson som tillsammans med sin mamma (Edith Massey) som är sjukligt besatt av ägg, sin son Crackers (Danny Mills) och Cotton (Mary Vivian Pierce). Babs ständiga följeslagerska och sonens erotiska lekkamrat. De gömmer sig från FBI i en husvagn strax utanför Baltimore. Babs vill helst bli lämnad i fred och stoltserar med titeln ”the filthiest person alive”. Connie och Raymond Marble (Mink Stole & David Lochary) kidnappar kvinnor och tvingar sedan sin homosexuella betjänt göra dem gravida. Barnen säljer de till lesbiska kvinnor och köper sedan pornografi och knark för pengarna och gör en ännu högre vinst. När Connie och Raymond utmanar Babs titel måste hon en gång för alla bevisa vem som förtjänar titeln bäst.

Att gå från den här filmen oberörd känns tämligen omöjligt. Den är väl egentligen inte speciellt bra om man utgår från vanliga sätt att bedöma men det tycker jag inte man ska göra här. Nej, att utgå från någon form av underhållnings bedömning funkar inte här. Här förmedlas en känsla som finns kvar långt efter att filmen har slutat. En känsla av äckel och personlig förödmjukelse verkar vara filmens epitet och jag ska villigt erkänna att jag bara orkade igenom halva filmen vid mitt första försök.

Det här är en film som kräver engagemang och aktivt tittande men jag varnar starkt för den. Det är i särklass den äckligaste film jag har sett, flera klasser värre än tex 120 days of Sodom. Jag saknar helt enkelt ord för att beskriva den här filmen, den helt unik i sitt slag. Vad sägs till exempel om kycklingsex och bajsätning?

Rekommenderad endast för de allra sjukaste och mest perversa!