Recension: Clash of the Titans - 2010



Clash of the Titans
Regi: Louis Leterrier
2010
Action/Fantasy

Det är en tid när människorna fått nog av de gamla Gudarna och revolterar för att ledas av människan själv. Zeus och de andra Gudarna, som älskar människorna, lever på deras kärlek och böner, medan hans bror Hades – underjordens härskare, frodas av deras rädsla för honom. Mitt i allt detta räddas Perseus ur havets vågor av en fiskeman som adopterar honom och uppfostrar honom som om han vore hans egen son. Många år senare, när revolten nått sådan storleksordning att människan raserar Zeus staty utanför staden Argos uppenbarar sig Hades och dödar alla som är i närheten inklusive Perseus adoptivfamilj. Enbart Perseus överlever, ännu inte medveten om att han är Zeus avkomma och således en halvgud! Enbart han kan stoppa Gudarnas planer på att skicka Kraken för att förstöra Argos och allt liv där men för att besegra Kraken måste han först besegra Medusa!

Det var faktiskt inte särskilt länge sen jag såg Clash of the Titans från tidigt åttiotal med Harry Hamlin i rollen som Perseus, en film som jag blev ganska besviken på. Därför var det med stort intresse som den här nyare versionen av filmen införskaffades. Jag kan väl inte förneka att jag spytt galla över mången nyinspelning men har under senare tid intagit en mera flegmatisk inställning till dem. Jag stör mig inte på deras existens och ser dem helt enkelt som fristående filmen mer än nya versioner. Ibland är det dock svårare att låta bli jämförelserna och speciellt när man upplever att den nya historien inte riktigt följer den väg man önskar.

Här tycker jag att man har missat lite på just den punkten. Det är många viktiga händelser som berättas på ett klumpigt sätt eller rent av i fel ordning. Man har gjort Pegasus svart istället för vit och spegelskölden utelämnas helt och hållet. Men det är ett högt tempo i filmen och när den väl kommit igång så att säga är den mycket underhållande. Man kan ignorera problemen med historien och koncentrera sig på actionscenerna i stället.

Att kalla de visuella effekterna för fantastiska är förstås lockande, men det krävs så mycket numera för att de ska kunna uppnå ett sådant epitet att jag inte tänker fastna i den fällan. Det är helt klart välgjort och till och med mycket välgjort på sina ställen och vissa scener, som när männen slåss mot gigantiska skorpioner, eller en liten snabb scen som involverar en viss mekanisk uggla, refererar mycket bra till originalfilmen tycker jag.

Skådespeleriet är bra och involverar en rad kända skådespelare: Sam Worthinton som Perseus, Liam Neeson som Zeus och Ralph Fiennes som Hades men det fattas sånt som ingen skådespelare kan ersätta, det finns inget vidare djup i historien. Medusa är välgjord och Kraken likaså men det är ändlösa actionsekvenser som gör filmen sevärd inte dess innehåll. Det blir lite väl enkelt många gånger, i originalet fick Perseus kämpa lite grand för att kunna rida på Pegasus till exempel, här låter hästen bara honom bestiga den utan vidare.

Mytologiskt sett är den här filmen en katastrof men det var väl å andra sidan originalet också. Actionmässigt är den däremot mycket underhållande och effekterna är faktiskt snyggare än Ray Harryhausens anno 1981!