Recension: Convent of Sinners - 1986



Convent of Sinners
Regi: Joe D’Amato
1986
Drama

Susanna våldtas av sin far i ung ålder och skickas sedan mot sin vilja till ett kloster för att sona sina synder. Där blir hon kär i en ung präst som visar sympati för hennes situation och hon får även abbedissan på sin sida. De andra nunnorna visar emellertid avundsjuka och gör livet surt för henne. Framför allt får hon abbedissans närmaste underhuggare emot sig eftersom denne är för att bli brädad av den nyanlände. Allehanda anklagelser yr i luften, som att hon skulle vara besatt av Djävulen t.ex. Allt medan maktkampen pågår ägnar sig dock nunnorna och synd… riktig synd!

Under förtexterna står namnet Dario Donati som regissör men det är bara en av Joe D’Amatos många pseudonymer. Joe D’Amato är förresten inte heller regissörens riktiga namn men jag väljer ändå att använda det eftersom han faktiskt är mest känd så, egentligen hette han Aristide Massaccesi.

När man då hittar filmer med denne Joe D’Amato bakom kameran vet man att man kommer att få något speciellt, kanske inte alltid i positiv bemärkelse, men killen visste hur man skulle ta ut svängarna och han använde väldigt ofta sex i sina filmer. Det är ju också ett av de största kännetecknen inom nunnefilm så det verkar ju lovande.

Som titeln alltså antyder så utspelar sig filmen på ett kloster, ett nunnekloster närmare bestämt. En miljö som tycks vara som ett himmelrike för Joe D’Amato med sina perversioner och udda sexuella böjelser. Här exploaterar han med stor framgång men trots det har det Ingenstans smugit sig in några riktigt grova scener, som närbilder på penetrering eller könsorgan. Filmen är dock fullspäckad med softcore sex. Ibland bara antydd lesbianism och ibland mer tydlig onani, dessutom finns där ett par heterosexuella relationer. Vinklingen på filmen är både politisk och religiös oftast t.o.m. på samma gång och det är däri den största behållningen ligger.



För det här är faktiskt en ganska komplex film under den ytliga fasaden, som man kan säga handlar om maktkampen på ett nunnekloster. Sexet kan man egentligen sätta i parantes och fokusera mer på hur man anklagar varandra för att vara besatta av djävulen och annat som finns till hands. Självklart hjälper allt sleaze till att hålla stämningen uppe och man sitter och väntar på hur mycket regissören ska våga chocka oss. Jag kan nog säga med ganska stor sannolikhet att Joe D’Amato hade kunnat ta ut svängarna betydligt mer och att han gjort det i ett flertal andra filmer också. Killen slutade ju trots allt sina dar med att, mer eller mindre, producera hårdporr.

Men lagom är bäst och jag tycker att den här filmen är en väl avvägd maktkamp/chockerande sex.