Recension: Kill Bill Vol 1 & 2 - 2003/2004

Kill Bill Vol 1 & 2

Regi: Quentin Tarantino

2003/2004

Action

Uma Thurman spelar huvudrollen som ”the bride”, en femtedel av det dödliga lönnmördarteamet DiVAS. Hon blir sviken av gängets ledare Bill (David Carradine) som försöker mörda henne. Hon hamnar emellertid i koma och när hon vaknar upp efter fem år är hon fast besluten att hämnas. Hon börjar sin bärsärkargång med ett fast mål i sikte, att döda Bill. För att nå sitt mål måste hon kämpa mot och döda sina forna vänner och kollegor som spelas Lucy Liu, Daryl Hannah, Viveca A. Fox och Michael Madsen för att nämna några.

Eftersom det egentligen känns som en enda lång film och egentligen borde vara det, verkar det mest logiskt att skriva om dem tillsammans och det är precis det jag tänker göra här. Frågan är bara hur man jämför de två, för lika på något sätt är de egentligen inte. Den första volymen är våldsam som få andra filmer, blodet sprutar flera meter medan den andra har i princip all handling och dialog.

Om jag börjar med lite om Vol 1 kanske då… Här tyckte jag kombinationen av de tydligt Sergio Leone inspirerade bilderna ihop med den Ennio Morricone plagierade musiken var tämligen smakfull och tillförde filmen den där lilla extra dimensionen som en film med så här väldigt tunn handling verkligen behöver. Även andra så kallade konstnärliga grepp passar in i denna produktion. Personligen var jag inte speciellt förtjust i det bloddrypande svart-vita segment som tydligen fanns där för att få filmen att gå igenom granskningsnämnden. Däremot de tecknade mangainspirerade minuterna föll mig på läppen och jag tyckte de många actionsekvenserna var underhållande att se.

Jag såg verkligen fram emot den andra delen och så kom den till slut. Borta var tyvärr all atmosfär som faktiskt fanns i vol 1. Här är det inte heller lika självklart att Tarantino hyllar de filmer han lånar ifrån. Emellanåt är man inte alls säker på hans avsikter och stundom tycks han nästan parodiera dessa filmer. Relationen Leone/Morricone som framställdes så smakfullt i första filmen blir här nästan irriterande och övertydlig då den i princip inte blandas upp med något annat överhuvud taget.

Några av scenerna är förstås väldigt underhållande men det finns inte tillräckligt många av dem för att bära upp hela filmen. Dialogen, som ofta räknas till Tarantinos starkaste sida, känns ofta malplacerad och krystad, för att inte säga plastig och konstlad. Nej, det är inte den här filmens behållning! Filmens behållning är utan tvekan Uma Thurman som bjuder på samma brillianta skådespeleri även denna gång.

Finns det då inget sätt att rädda båda filmerna till ett lyckat resultat? Jo, det tror jag absolut att det finns! Räddningen finns i en omklippning där man sammanför de bägge filmerna till en enda mastodontfilm. Det skulle kunna funka, dels för att det skulle bli rätt blandning av action och dialog och dels för att vänta i flera månader på en fortsättning skulle skada vilken handling som helst, hur kompetent den än må vara.