Recension: The Runestone - 1990



The Runestone
Regi: Willard Carroll
1990
Horror/Fantasy

En runsten med anor från gamla nordiska länder påträffas i en gruva i USA. De märkliga runorna berättar om den fasansfulla legenden Fenris och den närstående ragnarök. Samtidigt inträffar fler och fler oförklarliga mord i staden och man lägger till slut ihop två och två att den fasanfulla varelsen sluppit ut från sitt stenfängelse. Legenden säger att bara en man kan stoppa besten, mannen som senast stoppade den, den fornnordiska guden Tyr.

Kanske inte den bästa skräckfilmen någonsin, men ändå rätt kul och för den som gillar nordisk mytologi är den helt klart sevärd! Nu följer den väl inte de mytologiska berättelserna helt ordagrant men vilken film gör väl egentligen det? Den kräver egentligen heller ingen förkunskap om mytologins värld men om man har det och i synnerhet om Fenrisulven kan man nog uppskatta filmen på ytterliggare ett plan.

Monstret är väl rätt så hyfsat, åtminstone det man får se av det. Man har lyckats att inte visa så mycket och nöjt sig med att använda delar som händer med jättelika klor, håriga axlar osv. Man får ibland se den jättelika varelsen i siluett och dessutom har man använt mycket skuggor för att visa monstret – ett klart plus som nästan för tankarna till gamla Nosferatu emellanåt!

Skådespelarna är inga genier men man har ändå lyckats göra en kombination av de stereotypiska karaktärer som får filmen att funka. Det behövs egentligen inget större djup bara man ger karaktärerna specifika egenheter som den gamle galne professorn som ingen tror på och som till slut naturligtvis visar sig ha rätt, den gamle döende mannen med en hemlighet kvar att förtälja och den älskvärda sonsonen som bara vill att farfar ska få dö i frid.