The Human Centipede (First Sequence) - 2009 - Med mun mot anus...

The Human Centipede

(First Sequence)

Regi: Tom Six

2009

Drama/Horror

Två tjejer kör vilse på väg till en fest. Till råga på allt lyckas de köra punktering och eftersom ingen av dem vet hur man byter ett däck blir de stående. Det kommer en bil som de hoppas få hjälp av men mannen i bilen talar bara tyska, ett språk som de båda kvinnorna inte kan. Han talar om att han tror att han har sett dem innan och ”ficken”. När tjejerna slår upp ordet i sin ordbok och förstår vad det betyder vevar de snabbt upp rutan och hoppas att mannen ska lämna dem i fred. Föga anar de att de hade varit lyckligt lottade med mannens sällskap. Istället irrar de omkring i skogen och hittar till sist ett hus där de ringer på. De släpps in och ägaren låtsas ringa en bärgningsbil. I själva verket drogar han dem och planerar att kirurgiskt sammanfoga dem till en helt ny varelse. Med mun mot anus i en mänsklig tusenfoting.

De senaste åren har det varit två filmer som omtalats mer än några andra på äkta eller falska grunder. Den ena är förstås Sprski Film och den andra är denna. Jämförelser dem emellan är onödiga eftersom det inte är alls samma typ av film men de har ändå en del gemensamt. Båda är nämligen tämligen extrema och den här är till och med mer bisarr än Sprski Film. Det finns flera aspekter på den här filmen, den är tämligen ojämn där vissa partier är gruvliga och nästan magvändande, medan andra är grymt överspelade och nästan komiska.

Ska vi börja med att beskriva hur bisarr filmen är på en skala där 1 är ”stämmer inte alls” och 10 är ”stämmer helt och hållet” hamnar den här kanske på 12 eller 13. Det är inte nödvändigtvis till filmens fördel eftersom det bisarra och blir en komisk effekt. Det kanske är meningen att vi ska skratta i och för sig men det verkar verkligen inte så i andra delar av filmen. Men man kan verkligen undra hur Tom Six, som också har skrivit filmen, har kommit på själva idén. Det känns så långt från det som är verklig att det måste krävas en extraordinär hjärna att tänka ut det. Eller så kan förhållandet förstås vara det totalt omvända, vad vet jag?

Egentligen bör vi dela upp filmen i flera segment. Det första när vi förstår vad den galne vetenskapsmannen kommer att hitta på längre fram i filmen. Det är en snabbt övergående fas som egentligen bara fungerar som teaser för resten av filmen. Den bisarra tonen finns förstås här och vi undrar hur det överhuvudtaget är möjlig att tänka i de banorna.

Nästa del börjar väl ungefär när de två kvinnorna hittar hans hus och även om det är uppenbart att de kommer att råka illa ut förtydligas detta med en grav med texten: Min älskade tre-hund. Hela själen skriker på de inblandade att för helvete se till att ta er därifrån! Själva drogandet ingår i denna fas och likaledes uppvaknandet i vetenskapsmannens källare där en operationssal har inretts. De själva vet ännu inte vad som kommer att hända dem och det skulle egentligen kunna vara vilken hålla-dem-fångna-och-tortera-dem film dom helst.

Steget därpå är enligt mitt sätt att se det den gruvligaste av dem alla. När han förklarar för dem vad han ska göra och dessutom är stolt över sin kreation. Det finns få saker som är så svårslagna som när offren inser sin hopplösa situation och sin tillfångartagares totala avsaknad av empati för sina offer. Han ser verkligen inte dem som personer och individer utan bara som en del i hans briljanta skapelse. Detta är onekligen den mest grymma perioden i filmen. Det är ett uttryck för hopplöshet och skräck inför den uppenbart plågsamma fortsättningen som kommer att följa.

Sen har vi själva förvandlingen. Operationen som sådan ser man inte mycket av, och varför skulle man egentligen det? Det här är inte en film som frossar i våld och tarmar. Den är faktiskt ganska återhållsam på det planet. Det finns ingen anledning att grisa till det mer än nödvändigt och snart står skapelsen där på alla fyra, Eller på alla tolv kanske man ska säga. Fastsydda med mun mot anus och gående på knä kan den bisarra varelsen ta sig fram.

Nu börjar själva slutfasen, de måste ju försöka att fly! Det är förstås alldeles hopplöst och meningslöst. De är alldeles för handikappade för att kunna ta till flykten och dessutom måste de vara exakt samspelta för att kunna ta sig framåt. Tankarna som far igenom huvudet i den här delen av filmen handlar mest om hur de skulle kunna återställas OM de mot alla odds skulle lyckas ta sig därifrån.

Överlag är det väldigt ojämnt! Vissa scener är riktigt råa och grymma medan en del istället blir skrattretande. Skådespelarna pendlar mellan att vara riktigt trovärdiga och att spela över som jag vet inte vad. Historien är dum i sin endimensionalitet och samtidigt genial i all sin enkelhet. Just att den inte är särskilt djup är också till filmens fördel. Det ger en grymmare bild av vad som faktiskt händer och en känsla av ännu mer hopplöshet. Filmens problem väger i princip upp dess fördelar så att de tar ut varandra men jag ångrar absolut inte att jag såg den. Det är trots allt en film som väcker känslor och en film man kommer att minnas när många andra har tynat bort.

6/10