Recension: Ringu 2 - 1999



Ringu 2
Regi: Hideo Nakata
1999
Horror

Ryuji’s assistent Mai Takano försöker desperat att ta reda på vad som egentligen orsakade hennes mentor och älskares död. Hon får nys om ett videoband som påstås innehålla fruktansvärda bilder och är medvetandet av en ung flicka som dog för många år sedan – Sadako. Den som ser bandet dör av skräck inom sju dagar. I sina efterforskningar hittar hon Ryuji’s exfru Asakawa och dennes son Yoichi som hon har tillsammans med Ryuji. Mer och mer upptäcker Mai att Yoichi utvecklar samma förmågor som Sadako hade medan hon var i livet. En kamp för överlevnad börjar, en kamp för Yoichi och för henne själv att inte bli Sadakos nästa offer.

Detta är uppföljaren till den japanska succéfilmen från 1998. Det är en värdig uppföljare som spinner vidare på historien ungefär där den första filmen slutade, men är du ute efter att gå ifrån filmen med alla svaren i din hand kan du känna dig grundlurad. Visserligen besvaras en del frågor angående första delen, men minst lika många nya ställs på samma gång.

Man fokuserar inte så mycket på videobandet och mystiken här utan filmen fungerar mera som en utredande thriller. Asakawas kollega fortsätter hennes reportage efter hennes försvinnande och polisen Omuta utreder det mystiska dödsfallet av Asakawas far som verkar i hög grad ha stora likheter med Riyous’s död. Givetvis finns fortfarande Sadako kvar i bakgrunden men hennes roll är på nåt sätt lite passé vid det här laget. Man fokuserar mer på varför vissa personer överlevt än på varför dödsfallen inträffar som numera tycks vara allmänt vedertaget. T.o.m. att man måste kopiera bandet och föra det vidare till någon annan verkar vara var mans kunskap och det tycker jag är lite synd. Det känns inte helt logiskt i sammanhanget.

Annars är filmen helt klart välspelad och kompetent gjord, att den inte når upp till riktigt samma höjder som ettan är väl egentligen ganska naturligt – vilken uppföljare gör egentligen det? Visst finns det ett par exempel men man skulle med lätthet kunna räkna dem på ena handens fingrar.

Filmen handlar också i högre grad hur man vetenskapligt skulle kunna förklara händelserna och det tar väl oss i viss mån tillbaka till där det började – Shizuko’s demonstration av sina psykiska förmågor. Det är kul att cirkeln har slutits så att säga men samtidigt synd att man inte valt att utforska de mörkare sidorna i historien. Dessutom tycker jag att det är lite väl många som har någon form av psykiska gåvor eller förmågor i den här delen. Det känns som om man haft slut på idéer och hittat på något snabbt som visserligen funkar men blir ganska tröttsamt och rörigt i längden. Lägg också till att synerna dessa personer ser ibland föreställer människor som dog i första filmen – för rörigt och inte tillräckligt klart.