Recension: Roadie – 1980

För ett antal år sedan, under den tid när jag var som mest fanatisk och var tvungen att ta del av allt som Alice Cooper hade medverkat i såsom Diary of a Mad Housewife och Monster Wolf såg jag även den här. Att Alice Cooper hade en oerhört liten roll egentligen och att han bara spelade sig själv spelade ingen roll, det var kult nog i alla fall.

Huvudrollen spelas istället av Meat Loaf som snabbt får ett rykte om sig att vara den bästa roadien någonsin och som alla i branschen vill ha. Vi får också följa Lola (Kaki Hunter) som vill bli groupie och är på väg till New York för att träffa den störste av dem alla – Alice Cooper. Medverkar gör också ett stort antal andra rockstjärnor som Hank Williams Jr. Roy Orbison och Deborah Harry (Blondie). Efter att ha läst den nyligen utkomna rockbiografin om Alice Cooper lärde jag mig att det tydligen var Alice Cooper som finansierade filmen. Kul trivia kanske men inte blir den bättre för det!

För även om jag verkligen gillade den i min ungdom, när kultvärdet var det viktigaste, är det ingen film som innehåller några direkt kvalitativa egenskaper. Är man fanatiskt intresserad av Alice Cooper eller någon av de andra rockstjärnorna ska man definitivt kolla in den, om inte annat så för liveframträdandenas skull, men förväntningarna bör inte vara särskilt högt ställda. Det är onekligen en synnerligen speciell film, där man kanske driver med reckneck-stereotypen mest av allt, men som del av filmhistorien, om än på en rockhistoriskt plan, är det inget mer än en bagatell.

Mitt eget omdöme är förstås färgat av min fanatism och jag finner således filmen säkerligen mer intressant än genomsnittspubliken. Men det går några år mellan varje gång jag ger mig på den.

6/10