Recension: Paradiset - 1955

Paradiset

Regi: Arne Ragneborn

1955

Drama

Bertil (Åke Grönberg) får en sista chans på fabriken, han har varit nykter i sex månader och mår hur bra som helst. Men påtryckningar från kompisar och motgångar i hemmet driver honom tillbaka till en öl, sedan två öl och sedan… tja, låt oss säga att hans nyktra stunder från det ögonblicket är väldigt lätträknade. Han får sparken vilket gör att hans alkoholförtäring ökar. Samtidigt blir direktören (Edvin Adolphson) på fabriken ombedd av sin läkare att dra ner på sin alkoholkonsumtion. Han hävdar att han måste för representationens skull men det är uppenbart att han har grava problem. Snart får även han sparken från sin position vilket gör att han går ner sig ännu mer. Hans fru går ifrån honom och snart är kronofogdens utmätning av hemmet ett faktum.

Tack vara Klubb Super 8 får vi chansen att se den här filmen som tydligen har varit försvunnen i många år. Och ska sanningen fram så hade jag min uppfattning om vad det här skulle vara för en film. En halvkomisk pilsnerfilm som skulle vara bortglömd så fort den var slut, men så var det inte! Visst skulle man kunna kalla det för en pilsnerfilm, utan att för den delen syfta på någon ordvits. För det är onekligen en underhållande film trots att den berör mycket allvarsamma ämnen, dessutom på ett allvarsamt sätt. Det är en tragisk film och om det nu finns något budskap handlar det om att det kan gå illa för vem som helst, fattig som rik!

Något som imponerar på mig och som jag verkligen inte hade räknat med är verklighetsförankringen och de filosofiska resonemangen som ursäktar, eller åtminstone försöker förklara, drickandets anledningar. Och det finns flera, det är inte bara en beroendeframkallande dryck, det finns också sociala delar, grupptryck och gemenskap. Problemet är förstås när kontrollen förloras såsom det är med alla typer av missbruk.

Det jag gillar med filmen är att det inte är så där rysligt klämkäckt som det ofta kan vara i äldre svenska filmer. Jag vet att det finns ett agg mot just det här fenomenet där ute, framförallt bland ungdomar. Jag förespråkar som alltid att jag ska ge allt en chans innan man fördömer och i det här fallet får man verkligen sin belöning. Skådespeleriet är visserligen föråldrat men ändå realistiskt och inte överdrivet teatraliskt som det annars kan vara i filmer från den här tiden.

Man sugs in och kan inte slita blicken, det känns som slutet är oundvikligt – det tragiska slutet. Men ändå kan man inte vara riktigt säker på hur det kommer att gå. Man väntar sig trots allt ett lyckligt slut och är nyfiken på hur säcken kommer att knytas ihop. En mycket imponerade film som verkligen väcker nyfikenheten mot Arne Ragneborns andra filmer – fyra till antalet, som tydligen ska behandlas liknande ämnen. Totalt fem filmer som regissör men ändå omtalad som svensk films rötägg nummer ett enligt extramaterialet. Flera av hans filmer lyckades nämligen fastna i censuren och frisläpptes bara efter omfattande klipp och någon av dem lyckades till och med dra på sig ett totalförbud!

Förutom Arne Ragneborn själv och de tidigare nämnda Åke Grönberg och Edvin Adolphson medverkar även Gösta Bernhard, Stig Järrel och Sif Ruud i mindre roller. Det här är en riktigt bra film som verkligen imponerar!