Recension: The Sting - 1973



The Sting
Regi: George Roy Hill
1973
Drama/Komedi

Två småfifflare lurar pengarna av en “gångare” en kurir till gangsterbossen Doyle Lonnegan. Detta vet de förstås inte om eftersom de inte är tillräckligt dumma för att röra gangsterpengar. Men skadan är redan skedd, strax blir en av dem mördad – Luther, som redan har bestämt sig för att lägga av. Den andre – Johnny Hooker, flyr hals över huvud och säker rätt på Henry Gondorff, ett tips han fick från hans nu mördade kollega. Deras första möte blir en överraskning för Johnny, han ser inte den store svindlare framför sig som Luther talat om. Istället ser han en försupen karl som inte verkar kunna lära honom någonting som han inte redan kan. Men skenet bedrar och snart förbereder de hämnden för den gemensamma vännen Luther. De tänker blåsa gangsterbossen, men de måste vara försiktiga. Får Doyle Lonnegan minsta misstanke och vad de ämnar göra är deras liv i stor fara. Han får inte veta om att han har blivit blåst, inte ens när bluffen är färdigspelad. En svår stöt planeras in i minsta detalj.

Det här är en av mina absoluta favoritfilmer och att jag har sett den hur många gånger som helst är faktiskt ingen överdrift. Jag har för länge sedan tappat räkningen. Men vad är det som tilltalar mig så då? Ja, det ska vi snart klura ut. För det första är den oerhört välspelad. De stora rollerna Robert Redford, Paul Newman och Robert Shaw ÄR sina roller, de spelar inte dem. Det är åtminstone sant i ett metaforiskt perspektiv. Vidare är miljöerna fantastiskt tidstrogna och dialogen är helt perfekt i kontexten. En mycket stor del av behållningen bör också tillskrivas Scott Joplin, vars musik kantar filmen. Man skulle kunna säga att den förser filmen med guldkant om man vill vara lite mer målande.

Sen har vi det där med poker, för en del av filmen utspelar sig kring ett pokerbord. Jag gillar filmer där kortlekar förekommer och i synnerhet där sådan fingerfärdighet används som knappast kommer från skådespelarna utan från mer rutinerade kortmanipulatörer och close-up magiker. Som gammal amatör trollkarl brinner jag helt enkelt lite extra för det, men favoritrekvisita har alltid varit kortleken.

Sen har vi förvecklingarna. De är ganska många och kanske inte helt lätt att överskåda för en nybörjaråskådare. Jag vet många som verkligen inte har förstått hur filmen slutar och det är ett grepp som jag gillar. Jag vill visserligen inte påstå att filmen någonsin ställt till liknande problem för mig men det är i alla fall lite sådär lagom klurigt att man får tänka till lite.

Jag vill inte gå så långt som att kalla filmen för heist men visst finns det tendenser och man driver lite med själva formen också. Inte på ett överdrivet komiskt sätt för det här är inte en rolig film i det avseendet. Enda anledningen till att jag har benämnt den som partiell komedi ovan är egentligen att det är en film man blir glad av. Underhållningsfaktorn är oerhört hög och att kalla det för en ”feel-good” film är en gigantisk underdrift.

10/10