Straightheads
Regi:
Dan Reed
2007
Thriller
Karriärskvinnan Alice möter av en slump den betydligt yngre Adam, och
tar med honom som sin date på chefens galamiddag. Efter en passionerad kväll
kör de hem genom en mörk skog, och stöter på en grupp män som brutalt
misshandlar Adam och våldtar Alice. Händelsen sätter djupa spår i dem båda, och
de inleder en slags terapirelation. Tills den dag Alice får syn på en av
gärningsmännen, och inser att de aldrig kan gå vidare utan en lika makaber
hämnd…
Just ovanstående text pryder
baksidan av DVD-fordralet och är väldigt representativ för filmens handling. Det
är i princip en klassisk rape/revenge rulle men det är ändå en hel del som
skiljer den från denna generalisering. Dels så framstår inte filmen som lika
”skitig” som gängse rullar i genren brukar göra, dels så problematiserar och
moraliserar på ett helt annat sätt än vad man är van vid från snittet av
exploitaionrullar. Man får exempelvis bevittna förövarnas synvinkel av den
hela, vilken motivation som drivit fram förnedringen och den ursäkt som används
för att skyla över det ohyggliga brottet. Allt detta är väl egentligen positivt
förutom att man kanske kunde se sluttwisten komma lite väl tidigt i filmen. De
flesta av oss tycker väl om att överraskas av vändningarna manusförfattarna
skriver in i filmen, men detta förmår alltså inte filmen göra.
Själva övergreppet är heller inte
lika närgånget filmat som man skulle kunna förvänta sig nuförtiden. Framförallt
när man tänker sig vilken utveckling som trots att skett inom detta område sen
de klassiska filmerna som I Spit on yourGrave, Last House on the Left eller
varför inte Thriller – En Grym Film fram
till Irreversible som verkligen
lyckades påverka och lyfta det motbjudande övergreppet till en hel annan nivå
än tidigare. Här väljer man att klippa bort hela akten och låta tittaren själv
bilda sig en uppfattning över händelseförloppen. Det är kanske främst detta som
strider mot den stereotypiska bilden av en film i genren? Dock ska det erkännas
att misshandeln av Adams (Danny Dyer) är riktigt brutal och explicit, dock utan
för den skull bli överdrivet utstuderad.
Danny Dyer gör också ett riktigt
gott intryck som skådespelare och är till motsats mot Gillian Andersson
trovärdig hela tiden. Med henne är det annorlunda, jag upplever ett väldigt
ojämnt agerade från hennes sida och jag vet inte riktigt vad jag ska tycka.
Helt klart är dock att hennes karaktär blir starkare och tydligare ju längre
filmen går och det måste betecknas som positivt. Före detta kan jag dessvärre
inte påstå att hon är helt trovärdig och hon spelar också över en hel del.
Att filmen intar en annan ton än
förväntat har förstås att göra med att den är producerad i Storbritannien och
inte i Amerika. Vardagsrealismen och detaljerna förstärks av detta faktum och underhållningsnivån
(om man nu kan prata om en sån i en våldtäktsrulle) är inte alls lika påtaglig
som hos amerikanska diton. Detta borde ju i och för sig innebära att den skulle
bli bra mycket skitigare än sina amerikanska motsvarigheter men så är alltså
inte fallet. Även användandet av filmmusik som känsloförstärkare fungerar på
ett helt annat sätt i brittisk film, man är inte lika övertydlig och även om
det då och då används musik lägger man knappt märke till den, vilket helt klart
stämmer överens med min personliga uppfattning (den bästa filmmusiken är den
man inte ens lägger märke till).
Vill du se en något annorlunda
film på temat ska du definitivt se denna!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar