Recension: Bye Bye Monkey - 1978



Bye Bye Monkey
Aka: Ciao Maschio
Regi: Marco Ferreri
1978
Komedi/Drama

Gerard Lafayette (Gérard Depardieu) befinner sig i en märklig tillvaro. Han blir våldtagen av den ultrafeministiska teatergrupp han arbetar för, uttrycker sina känslor genom att blåsa i en visselpipa och får dessutom en nyfödd apa att ta hand om efter att hans excentriske vän Luigi (Marcello Mastroianni) hittat den i någon form av skulptur i form av ett gigantiskt apkadaver på stranden. Denna apa behandlas i mångt och mycket som ett mänskligt barn, även om Lafayette hela tiden har möjligheten att välja bort den, och vid ett flertal tillfällen även försöker att göra det. Luigi vill ge apan en egen identitet, något som är möjligt med hjälp av förfalskade papper och att Lafayettes flickvän Angelica (Abigail Clayton) ställer upp och anmäler sig som vårdnadshavare tillsammans med Lafayette för apan. Dessutom finns ytterliggare en excentrisk vän till Lafayette i kulisserna, nämligen Andreas Flaxman (James Coco) som driver ett vaxmuseum dedikerat till det romerska imperiets ära. Lafayette slits mellan omgivningens olika värderingar medan han egentligen helst av allt vill hitta sig själv.

Det här är inte en film där handlingen tar sin början, en historia berättas och ett tydligt slut äger rum. Nä, det här är snarare en bit lösryckt vardag i Gerard Lafayette liv, även om den uppenbarligen innehåller mycket märkliga och en del händelser som knappast kan betraktas som realistiska. Å andra sidan har filmen en sådan ton att det inte är helt uppenbart i vilken tid den utspelar sig, bara att den, i mångt och mycket, liknar vårt eget samhälle på många plan och alltså varken är överdrivet futuristisk eller för den delen inte det omvända heller. Miljöerna är däremot uppenbart spartanska och kanske ska stå i kontrast till det vaxmuseum där Roms storhetsdagar ska visualiseras.
                                                                                    
Men det är som sagt Gerald Lafayette som står i centrum, omgärdad av sina excentriska vänner. Luigi, som får stå för det filosofiska, moraliserande, medmänskliga och kanske rent av det nostalgiska. Marcello Mastroianni gör en strålande rollprestation här och stjäler många scener för den unge Depardieu. Han blir helt enkelt en intressant personlighet som kan hänföra publiken, åtminstone undertecknad, med enbart en blick av medömkan. Det är en svår konst, och få har bemästrat den, så det är en fröjd att få uppleva en sådan strålande yrkesskicklighet.





Andreas Flaxman får däremot representera själva samhället och civilisationen som sådan. Hans syn på omvärlden är betydligt barskare än Luigis och håller helt klart civilisationen överlevnad som viktigare än individens välbefinnande. Även James Coco är mycket bra i sin roll och ger en karismatisk rolltolkning. Så har vi ju den ultrafeministiska teatergruppen, om de egentligen har en gemensam vilja eller ej kan man kanske spekulera kring. Ofta verka de kollektiva besluten accepteras rakt av även om man anar små meningsskiljaktigheter i kulisserna också.

Slutligen har vi den lilla apan, som tyr sig till Lafayette, och som kanske ska representera det oskyldiga. Det är kanske denna varelse som är nyckeln till hela mysteriet, för det är inte helt uppenbart vad Ferreri egentligen vill ha sagt med sin film. Stundom känns det som om det är ett inlägg i könsrollsdebatten och ibland får man uppfattningen av att det är meningen med livet som eftersöks. Kanske skulle man också kunna hävda att det helt enkelt är fråga om en uppmaning till publiken att se sig om kring och faktiskt ta del av det som händer i världen. Är vi på väg att utplånas? Kommer mänskligheten att tyna bort rent moraliskt? Hur som helst är det här en mycket attraktiv film som ställer en massa frågor till tittaren, som sedan måste lösa dem efter eget huvud om man vill ha fullt utbyte av filmen.

En fantastisk film!