Recension: The Brothers Grimm - 2005



The Brothers Grimm
Regi: Terry Gilliam
2005
Äventyr

Bröderna Wilhelm (Matt Damon) och Jacob (Heath Ledger) Grimm åker runt på landsbygden, orädda som få och bekämpar ondska varhelst de råkar snubbla över den. Åtminstone är det vad de utger sig för att göra. Sanningen är dock den att de genom diverse tricks fuskar sig fram och det hela har inte ett dugg med vare sig monster, häxor eller något annat övernaturligt att göra. Sanningen når dock till slut ifatt dem och de står öga mot öga med riktig magi och en riktig saga. Det är nu som de en gång för alla måste bevisa sitt mod och att de talanger de utgett sig för att besitta verkligen står sig mot en ondskefull sagodrottning.

Redan i öppningsscenen känns det här som kraftigt överdrivet och överdramatiserat men en stund senare får detta sin förklaring och man behöver inte längre bekymra sig över det. Istället förstår man mer och mer ju längre filmen varar att den faktiskt är väldigt visuellt genomtänkt och dessutom konsekvent i sitt bildspråk. Känslan av sagoberättande är alltjämt närvarande och i och med detta kommer man undan med att en del av miljöerna etc. ser lite tillverkade eller konstgjorda ut och kanske till och med dataanimerade på sina ställen.

Man känner också igen sig i Terry Gilliams stil, mannen som förutom filmer som 12 Monkeys, Brazil och Time Bandits även låg bakom de klassiska animerade episoderna i Monty Pythons Flying Circus. Mycket av humorn känns igen ifrån den tiden även om det naturligtvis inte går att jämställa på något sätt.

Eftersom det handlar om sagoförfattare, eller åtminstone sagonedtecknare, är det roligt att det förekommer regelbundna referenser till just sagor och då i synnerhet referenser till just Bröderna Grimms sagor. Dessa är ofta väldigt uppenbara men vid ett par tillfällen får man tänka efter lite för att placera dem, det är också så att man har blandat sagorna lite med varandra och det tycker jag personligen är ett spännande grepp. Och det underskattar inte tittaren heller!

Trots detta fokuserar filmen en förbluffande stor del på verkligheten och på historiskt riktiga frågor och det gör att filmen trots allt breddas lite och kanske passar en större målgrupp. Samtidigt kan det vara just en sån sak som drar ner upplevelsen för dem som bara är ute efter ett visst mått av underhållning och struntar fullständigt i historisk ackuratess.

Är det här bra då? Nja, det beror nog lite på vad man är ute efter. Jag själv hade förväntat mig en lite vuxnare film (fråga mig inte varför) och blev lite besviken. Är man dock fullt medveten om filmens egentliga målgrupp och matinéliknande stil kommer saken i ett annat läge och jag tror den yngre delen av publiken uppskattar den här betydligt mer. Peter Stormare, som går från klarhet till klarhet, gör förresten en bejublad insats som den excentriske hejduken Cavaldi.

En film man kanske kunde klarat sig utan men som trots allt har ett visst underhållningsvärde.