Recension: Faces in the Crowd - 2011

Faces in the Crowd

Regi: Julien Magnat

Drama/Thriller

2011

Anna blir av en slump vittne till ett brutalt mord. Det är den notoriske och ökände seriemördare som enligt pressen går under namnet Tårdryparjack eftersom han verkar gråta över sina offer. I samband med det hon ser röjer hon sig själv och mördaren kommer efter henne. Hon lyckas dock undkomma med livet i behåll trots att hon faller högt uppifrån och dessutom får sig en rejäl smäll i huvudet innan hon landar. När hon vaknar efter att ha legat i koma i några dagar känner hon inte längre igen några ansikten, inte dem på sina bästa vänner eller den man hon bor tillsammans med. Vad värre är, hon känner heller inte igen mördaren! Han kan vara vem som helst i hennes omgivning, vem som helst i folkmassan och dessutom komma henne riktigt riktigt nära inpå livet innan han gör sitt nästa drag.

Jag har hört talas om diagnosen prosopagnosi tidigare men aldrig konnat sätta något namn på det förrän nu. En vanligare benämning är förstås ansiktsblindhet, det vill säga oförmågan att känna igen ansikten. I just det här fallet tar det sig verkligen extrema former och Anna känner inte igen någon alls, inte ens sig själv. Som mördarthriller betraktat öppnar detta förstås många intressanta möjligheter till berättande och man utnyttjar ett par av dem. Jag hade gärna sett att man hade tagit steget ytterligare längre och visualiserat ännu tydligare det som Anna ser, eller rättare sagt inte ser. Som det är nu går det ändå åt mängder av skådespelare för samma roll. Vi får nämligen sen en hel del från hennes synvinkel!

Skådespelarna är det verkligen inget fel på, varken huvudskådespelarna som vi oftast ser eller de som tar över i de ögonblick Anna ser ett nytt ansikte. Det finns några fantastiska scener där Anna inte heller känner igen sig själv när hon står framför spegeln som verkligen står ut. Men det blir till slut ganska upprepande! Jag gillar Milla Jovovich och vad hon gör med rollen, det är frustration ut i fingerspetsarna men trots allt blir det lite segt. Antingen är det lite för mycket drama och fokus på hennes ovanliga diagnos eller så blir det lite för lite thriller som ändå är det som ger filmen spänning. Jag vet inte vad det är men det är lite för långsamt tempo och jag kommer på mig själv med att bli en smula rastlös framför TV:n.

Dock måste jag hävda att själva slutscenerna faktiskt är att betrakta som smått fantastiska. Hur ofta har man inte sett en halvtaskig film som trots allt har haft intressanta premisser förstöras totalt i slutet? Här är det nästan tvärtom även om jag inte skulle vilja benämna filmen som halvtaskig överhuvudtaget, slutet är riktigt bra och tillför faktiskt något till filmen, höjer upp den en bit så att säga. Det blir en komplett historia och inte bara ett sätt att avsluta det hela på ett så lyckligt och fridfullt sätt som möjligt. Jag säger inte att det är ett olyckligt slut för det är det verkligen inte men det är ett slut som filmen verkligen förtjänar!

6/10