Recension: Dead Friend aka The Ghost - 2004


Dead Friend
Aka: The Ghost
Regi: Tae-Kyeong Kim
2004
Horror

Ji-Won (Ha-Neul Kim) lider av amnesi och kan inte minnas sitt eget förflutna, inte ens den traumatiska händelse som orsakat hennes problem. Hon är inte speciellt omtyckt i skolan men när hon försöker fråga de andra vad hon egentligen gjort och vad de har emot henne får hon inte några riktiga svar. Mysiska saker inträffar runt omkring henne och hennes närmaste kamrater dör en efter en under gåtfulla omständigheter. Till sin hjälp har hon en kille som tydligen vill vara hennes vän trots allt som hänt. Allt eftersom hennes undersökningar fortgår ser hon fler och fler syner av en flicka. Vilken betydelse har denna flicka egentligen? Kan sanningen om den traumatiska händelse kasta ljus över allt som hänt?

Det här är, i mångt och mycket, en regelrätt spökfilm med allt som där tillhör. Den asiatiska varianten av dessa tenderar att ofta bli väldigt komplicerad och svår att överblicka. Det här är inget undantag. Det är svårt at hålla reda på vem som är vem i de otaliga tillbakablickarna som sammanbinder filmen. Men det är snyggt gjort, enstaka skrämselbilder blandas med ett väldigt vackert foto och filmen förtjänar ett del extra poäng bara av denna anledning. Nackdelen är som sagt att den är svår att hänga med i, framförallt i de partier som känns ointressanta och kanske t.o.m. lite oinspirerade. För filmen är faktisk lite ojämn. De första scenerna i filmen fångar verkligen tittaren i ett järngrepp och det som sedan följer är av varierande dragningskraft. Stundtals kan man inte ta ögonen från TV:n men stundtals vill man stänga av och gå och lägga sig.

Saken görs inte heller lättare av att huvudpersonen lider av amnesi och att tittaren inte bjuds på fler svar än henne. Man har således ingen möjlighet att göra en bedömning av vad som kan anses vara viktigt och relevant i sammanhanget.

Långsamt, enligt den asiatiska metoden med minimalt musikspår och med nästan statisk iakttagande kamera, får man reda på mer och mer om både henne och de händelser som lett till denna minnesförlust. Tyvärr tar sig detta ofta vägen av både böljande stripigt hårsvall och stirrande blodsprängda ögon och det kanske börjar bli lite tjatigt vid det här laget. Dessutom tycks den asiatiska skräckfilmsvågen ofta fokusera på vatten, jag vet inte om asiater är livrädda för just detta men det tycks i alla fall finnas något, nästan mytologiskt, som fascinerar dem vid detta ämne. Bryr man sig däremot inte om denna upprepning och står ut med att det inte är särskilt originellt skulle jag helt klar rekommendera filmen, den är värd att se minst en gång.