Recension: Python - 2000

Python

Regi: Richard Clabaugh

2000

Horror

Dr. Anton Rudolph (Robert Englund) har under åratal arbetat med att genmanipulera fram det perfekta levande vapnet för militärens räkning. Resultatet är en gigantisk pytonorm som i princip kan svälja allt som kommer i dess väg – en fulländad mördarmaskin helt enkelt. Denna fruktansvärda best har nu sluppit lös nära en liten amerikansk stad och alla som kommer i dess väg är chanslösa och får betala ett högt pris. En liten grupp människor, däribland Dr Rudolph och den militära säkerhetsexperten Bart Parker (Casper Van Dien), bestämmer sig för att kämpa emot och försöka att förgöra ormen för deras eget, stadens och kanske mänsklighetens bästa.

Man ska ha en sak klart för sig innan man sätter sig och tittar på en så här film. Man bör veta ungefär hur mediokert det kommer att se ut och förväntningarna bör inte vara alldeles för höga. Man bör heller inte räkna med att man kommer att ägna många sömnlösa nätter åt att fundera på filmen. Har man dessa grundförutsättningar klart för sig och man förstår att det här helt enkelt är underhållning för stunden, med mycket skratt och inte nödvändigtvis mycket spänning, kan man med gott samvete slösa bort en och en halv timme på den.

Det första man helt enkelt måste kommentera är själva monstret – ormen, något som ofta är den här typen av films akilleshäl. Jag måste säga att man lyckats över mina förväntningar den här gången och även om det naturligtvis är av skiftande kvalité så lyckas man vid några tillfällen till och med göra det riktigt trovärdigt. För en gångs skull så irriterar man sig inte heller på storleken och det gör faktiskt inget att den är så gigantisk som den är, något som oftast snarare brukar stjälpa än hjälpa.

Den andra akilleshälen brukar inte helt ovanligt vara skådespelarna och de är heller inte speciellt bra här. Undantaget är väl Robert Englund som gör en trovärdig gestaltning av vetenskapsmannen bakom själva varelsen. Casper Van Dien funkar också väl i sin roll även om han inte får något direkt utrymme att jobba med. Man känner också igen många andra ansikten utan att man för den skull kan para ihop dem med deras namn så där utan vidare. Vi har till exempel; William Zabka, som medverkade i både Karate Kid 1 och 2 och Sean Whalen som vi bland annat känner igen från sin debutroll i People under the stairs. Lägg dessutom till Wil Wheaton och Jenny McCarthy. 

Den karaktärsutveckling man försökt sig på för att göra filmen mer seriös blir bara fånig och tröttsam, vi vill ju se ormen slingra sig fram och döda eller åtminstone försöken att förgöra varelsen och inte vilket förhållande den ena eller den andra just lämnat. Lyckligtvis försvinner dessa meningslösa försök efterhand och man ägnar mer helhjärtad tid åt själva grundhistorien.

En underhållande film om man ser den ur rätt utgångsläge.