Svinet - 1975 - En SINNESSJUK film!


Svinet
Aka: Vase de Noces, Wedding Trough, The Pig Fucking Movie, One Man and His Pig
Regi: Thierry Zéno
1975
Drama

En bonde lever ensam på sin gård med sina djur. Han åtrår dock den stora suggan som han sedermera sätter på och får barn tillsammans med. Han försöker att uppfostra de små liven med kärlek på bästa sätt men de föredrar sin mor framför honom. Detta resulterar i att han tar livet av dem, en i taget, genom att hänga dem och dödar så småningom även suggan.



Vad surrealialistiska filmer handlar om är ofta riktigt svårt att beskriva och det här är inget undantag. Det är förstås inte själva handlingen som är det intressantaste heller utan formen är helt överlägsen innehåll i de flesta sådana här fall. Därför får man nöja sig med en ytterst spartansk beskrivning som knappast gör hela upplevelsen rättvisa.
                               
Det man får ut, åtminstone i mitt fall, av en sån här film är en känsla som också är mycket svår att beskriva. Man fylls av fascination och det är verkligen trollbindande. Filmen är inte särskilt lång, runt åttio minuter, men om man är ovan vid filmer utan särskilt mycket egentlig handling kan det nog kännas nog så långt. Detta inträffar dock inte, utan det väcks snarare någon form av förundran för hur man egentligen har fått ihop historien. Det är mycket och allegorier och symbolism men inget som direkt går att ta på. Filmen ställer en massa frågor till åskådaren men levererar inga svar överhuvudtaget.



Det är en intensiv galenskap och klyschan att filmen inte är för alla och att man säkert antingen älskar eller hatar den känns mer sant än någonsin. Huvudpersonen lever mitt bland djuren – varför? Han samlar olika saker i glasburkar, vars innehåll tycks skifta från hönsfjädrar till bajs – varför? Han springer om kring och lekar som ett barn – varför? Detta är bara några av de absurditeter som filmen visar upp och jag tror inte det finns några absoluta svara heller. Det är nog upp till var och en att ta egna beslut om vad de olika sakerna egentligen betyder. Det är en film vars handling bestäms av åskådaren och inte av manusförfattaren. Vi får bara några grova linjer att gå efter, allt annat får vi skapa själva.



Själva fotot är svartvitt och mycket snyggt och Dominique Garny gör ett imponerande intryck som bonden. Det finns ingen dialog i filmen så den är helt universell på detta plan. Det gör förstås att den blir en smula ansträngande att titta på och själva temat gör det heller inte lättare. Man funderar, som jag nämnde inledningsvis, över varför man väljer att göra en film med en så pass provocerande handling. Är det bara för att chockera tycker jag det är förkastligt, men jag tror inte det alls är själva poängen här. Det handlar om att skapa en apokalypsisk ton och en känsla av hopplöshet kantar också filmen. Den lämnar definitivt inte någon oberörd och en del av själva poängen kanske är att illustrera naturens eget kretslopp eller att leverera någon form av sensmoral om meningen med livet eller sökandet därom. Man kanske ska söka sina egna sanningar och inte tro allting som andra försöker tuta i en?

En sinnessjuk film!