Stand Up Guys – 2012 – Christopher Walken och Al Pacino, release i dagarna!


Regi: Fisher Stevens
2012
Komedi

Det här är en av de där filmerna där skådespelarna är av yttersta klass, dialogen är knivskarp och det behöver egentligen inte handla om så särskilt mycket för att vara intressant. Skådespelarna för filmen framåt med sina repliker och det behövs inget grandiost händelseförlopp för att det ska fungera. Men kan man egentligen kalla det som sker för något mindre än grandiost?

Valentine, Val, (Al Pacino) kommer ut från fängelset. Han har suttit i 28 år och hållit tyst om allt som haft med rånet att göra. Utanför väntar Doc (Christopher Walken) på att hämta honom. Det blir en lång natt då Val vill fira sin frigivning. Val behöver lite kvinnlig fägring så de besöker en bordell. Men Val har problem så de bryter sig in för att stjäla Viagra. De stjäl en bil från kvarterets värsta busar, hittar en kvinna i bagageluckan som de hjälper fri. Strax innan har de också letat upp en gammal kumpan – Hirsch (Alan Arkin), deras gamle chaufför som fortfarande bevisar att han kan köra bil som ingen annan. Hirsch dör dock men de hinner med att begrava honom innan natten är över. Och så det viktigaste av allt. Den lokala gangsterbossen vill se Val död eftersom han skyller sin ende sons död på honom, det är Doc som ska verkställa domen innan klockan tio morgonen därpå.



Det finns en sådan närvaro i skådespeleriet att man nästan blir tårögd. Det var länge sedan jag såg en sådan briljant rollprestation. Möjligen är Al Pacino något vassare än Christopher Walken men jag tycker att båda är helt fantastiska! Miljöerna är egentligen inte viktiga alls, det är dialogen som gör filmen. Allt skulle egentligen kunna utspela sig var som helst. Det finns några actionscener i filmen till exempel, dessa bleknar bredvid replikerna! Hade man haft skådespelarna sittandes vid ett bord och bara pratat med varandra hela filmen igenom hade man kommit undan med det också!


Den är skriven med sådan värme att man kan tro att det faktiskt sker nästan är på riktigt. Både Walken och Pacino är åldrade män och de ser ut att vara det också. Inte bara utseendemässigt, för dem är ju gamla skådespelare, men man har lyckats fånga även rörelsemönster som anstår en gammal gangster på pricken. Det är jargong och en ömsesidig respekt som sällan har skådats. Dessutom finns det någon form av livsglädje i det de gör även om den ena har i uppdrag att döda den andre och att de två är bästa vänner.


Detta skapar förstås en intressant intrig. Om Doc kommer att ge efter eller om han kommer att låta sin vän löpa. Val är helt och hållet inställd på att sluta sina dagar av respekt till sin vän. De smågnabbas lite med varandra men det är hela tiden respektfullt. Åter igen måste jag nämna dialogen som ett av filmens starkaste kort. Ihop med skådespelarprestationerna förstås!



Men ändå är det något som gör att jag inte riktigt kan behålla fokus på filmen. Den håller ett ganska högt tempo i det avseendet att man inte kan vara okoncentrerad för då missar man någon liten detalj. Och många detaljer finns det! Kanske beror det på att jag i grund och botten inte är ett stort fan av komedier? Nu är det här i ärlighetens namn inte en komedi man vrålskrattar åt heller, det är en mer återhållsam och subtil film i den bemärkelsen. Kul, men inte vrålrolig. Det är helt klart ett ypperligt hantverk och det enda jag egentligen kan tänka mig drar ned betyget är mina egna personliga preferenser.


7/10

Köp den här:
CDON
Discshop
Ginza

Bilder: © 2012 Lakeshore Entertainment Group LLC, Kimmel Distribution, LLC and Lions Gate Films Inc. All Rights Reserved. Artwork & Supplementary Materials © 2013 Lions Gate Entertainment Inc.