Recension: The Night Porter - 1974

The Night Porter

Aka: Il Portiere Di Notte

1974

Drama

Året är 1957 och Max (Dirk Bogarde) jobbar som nattportier på ett hotell i Wien. Han har dock ett förflutet som SS-officer och när Lucia (Charlotte Rampling), en av hans före detta fångar från koncentrationslägret av en slump checkar in på hotellet, kommer alla minnena tillbaka för dem båda. Det uppstår en ömsesidig fasa och fascination. Hon är å ena sidan ett farligt vittne mot hans krigsförbrytelser och han är å andra sidan en gammal förtryckare. Trots detta attraheras de till varandra och återupptar det sadomasochistiska förhållande som de hade i hennes fångenskap.

Redan vid första mötet känner man att karaktärerna dras oundvikligt mot varandra på ett mycket smakfullt sätt. Det är mycket tillbakablickar som förtydligar deras relation men även händelser i nuet hjälper till att bygga deras karaktärer. Hon vill till exempel inget hellre än att genast ge sig av från både hotellet och staden men hennes man, som är dirigent, kan inte åka utan måste närvara vid en konsert. När det sedan blir dags att åka till nästa stad har hon tvärvänt och insisterar på att stanna ytterliggare några dagar.

Han lider av ett liknande dilemma. Den nazistgrupp han tillhör håller på att röja krigsförbrytarbevisen mot honom ur vägen och de vet att det möjligtvis finns ett enda levande vittne mot honom. Men istället för att berätta vad han vet gör han istället allt för att mörka kännedomen och en märklig kärlekshistoria påbörjas. Han gör allt för det omöjliga förhållandet och får hela organisationen efter sig. Tillbakablickarna till lägertiden är fortfarande närvarande men allt eftersom film fortgår behövs de inte längre och trappas successivt ned.

Vi befinner oss i nuet och får följa en dekadent nedgång av både Max och Lucia, galenskapen blir allt mer tydlig och utvecklar sig till en psykologisk studie av deras förfall. Men vem kontrollerar egentligen vem, är det han som fortfarande för befälet eller är det hon som manipulerar honom till avgrundens rand? Spänningen både dem emellan och mellan organisationen och Max eskaleras och hela tiden kantas vägen av strålande skådespelarprestationer som verkligen förhöjer filmens påverkan på åskådaren.

Man måste dock betona att det här är så långt ifrån nazisploitation eller hakkorsporr (en benämning docent Olle Sjögren frekvent använder i sin mycket intressanta bok ”inte riktigt lagom”) man kan komma. Det är snarare en betraktelse av det så kallade Stockholmssyndromet, som i korta ordalag kan beskrivas med att offret tar gärningsmannens parti. Enligt många forskare handlar det hel enkelt om att rädsla för att råka ännu värre ut och är i så fall, i mångt och mycket, en vädjan till gärningsmannens inre godhet. Filmen gjordes endast ett år efter Norrmalmstorgsdramat, då uttrycket ursprungligen myntades.

Ett psykologiskt bra drama om vem som egentligen kontrollerar vem!