Recension: Tideland

Tideland – För mig betyder Terry Gilliam visuella filmer med flerbottnade handlingar, eller i alla fall mycket genomtänka manus. Ska man lite slarvigt beskriva vad jag spontant känner inför filmer gjorda av den mannen skulle jag nog säga att ”han är inte klok”. Men självklart är han det, han är en stor filmskapare som följer sina visioner även om de inte alltid slår väl ut. I den här filmen medverkar också Jeff Bridges som jag tycker är en utmärkt skådespelare. Men faktum är att jag blir besviken både på honom och Terry Gilliam, filmen lyckas inte beröra mig och det känns som om svängarna inte tagits ut tillräckligt. Det finns visst galna scener som inte vem som helst kan komma på men det är inte helt lätt att hitta någon egentlig poäng med filmen. En övergripande handling är uppenbar, speciellt efter att filmen har tagit slut, men det blir en känsla av ”var det allt?”, ”fick man inte mer?” ”jaha, då har man sett den”, när den är över. Det här är inget som jag känner att jag måste se om, jag tycker heller inte att man behöver fundera särskilt mycket på filmen vilket jag hade hoppats på under tiden som jag såg på den, åtminstone i filmens första halva. Galenskaperna eskalerar på sätt och vis medan filmen lider mot sitt slut och karaktärerna är verkligen helgalna men i slutändan blir det en ganska medelmåttig bagatell i Terry Gilliams karriär. Dessutom är Jeff Bridges medverkan väldigt sparsam… 

4/10