Recension: Don’t Wake the Dead - 2008

Don’t Wake the Dead

Regi: Andreas Schnaas

2008

Horror

I ett gammalt tyskt slott, som nu håller på att renoveras, börjar märkliga saker att inträffa och den grupp väninnor som tillsammans håller på att fixa till stället blir snart varse om slottets mörka historia. På medeltiden attackerades nämligen byn av en grupp blodtörstiga tempelriddare som byns innevånare förvisso besegrades och drevs bakåt. Tillbaka till slottet där en sak efter en annan ledde till att en förbannelse uttalades. Under andra världskriget togs slottet i besittning av nazisterna just den natten vart 66:e år som tempelriddarna åter kommer till liv. Nu har det gått ytterligare 66 år och kvinnorna ställs mot både tempelriddarna och nazisterna som både kommit till liv. Det blir en kamp till sista blodsdroppen där bara morgonsolen och ett mytomspunnet svärd kan sätta stopp för förbannelsen!

Jag har vid tidigare tillfällen spytt galla över Andreas Schnaas filmer och hade väl ärligt talat inte så höga förhoppningar om den här heller. Det blir heller inte bättre när distributören påstår att filmen är det bästa som någonsin kommit från Schnaas på rent säljarmanér. Ska man sälja in någonting till mig ska man nog spara på superlativen och inte trycka ner sådana påstående i halsen på mig, men det är jag det. Och faktum är att det vet i tusan om jag inte kan ställa upp på att det faktiskt är Schnaas bästa rulle! Jag gillar i och för sig Nikos the Impaler rätt mycket men förutom den är det nog inte mycket av det jag har sett som slår den här!

Men trots detta lider den av en del problem och vi tar dem direkt så är vi av med det sen. Att skådespelarna inte är något vidare kanske är mer regel än undantag i den här typen av lågbudgetproduktioner. Splatterfilm behöver inte ha Oscarsmaterial i rollistan och så är det bara. Den här filmen är inget undantag och det är kanske viktigare att tjejerna är villiga att visa tuttarna? Några scener, som är totalt meningslösa för at driva handlingen framåt, verkar nämligen finnas med enbart för att visa hud. Jag klagar i och för sig inte men jag tycker det är att göra det lite lätt för sig.

En annan produktionsteknisk detalj som drar ner helhetsintrycket är det dåliga ljudet. Eller kanske snarare mixen mellan musik och dialog. Musiken hörs hur bra som helst och det är nästan så man måste skruva ned men dialogen håller tyvärr inte samma volym och det gör att det känns lite amatörmässigt.

Själva historien som berättas är enkel och det är nog en konst att hålla sig till något så fundamentalt utan att komplicera det hela för sig själv. Tempelriddarna och nazisterna vet jag inte riktigt om man ska kalla för zombies eller inte men jag tycker Schnaas har lyckas med en riktigt bra stämning i de scenerna! Det känns som om han varit influerad av Tombs of the Blind Dead i skapandet av tempelriddarna i alla fall och sämre referenspunkt kan man ju ha! Jag är väl inte lika imponerad av tjejerna men de flesta av dem ska ju bara dö ändå. Sminket är helt ok även om jag vid några tillfällen tyckte att blodet snarare såg ut som rödbetssaft än äkta vara.

Men även om jag har en tendens av att ta filmer på allvar tror jag inte att det är riktigt meningen här. Jag tror det är meningen, liksom i de allra flesta fall när det gäller splatterfilm, att man ska känna skaparglädjen och att det är viktigare att filmskaparna är innovativa än att filmen blir superseriös. Detta märks inte minst i en mycket underhållande scen där ett hårdrocksband blivit förvandlade till zombies men fortsätter att spela sin musik ändå. Runt om står både tempelriddare från medeltiden och tyska soldater från andra världskriget (i zombieform då) och diggar. Man kan till och med se någon tendens till headbanging!!