Recension: The Bucket List - 2007

The Bucket List

Regi: Rob Reiner

2007
Drama/Komedi

Två dödssjuka män Edward Cole och Carter Chambers (Jack Nicholson och Morgan Freeman), träffar för första gången på varandra när de hamnar i sjukhussängarna bredvid varandra. Det är kanske ödets försyn för det är nämligen Edward som äger sjukhuset och han har länge hävdat att det är två patienter per rum som gäller - inga undantag! Inte för att han inte vill göra ett undantag för sig själv men han övertalas slutligen av sina advokater att inte falla i denna dubbelmoralistiska fälla. Det var nog hans lyckodrag, för annars hade han aldrig lärt känna Carter. Det är visserligen en relation som är ganska kylig till en början, med allt eftersom kommer de varandra närmare. Inte för att de egentligen är speciellt lika varandra, snarare tvärtom, och hade det inte varit för den dödliga cancern de båda kämpar mot vore de varandras totala motpoler. Hur som helst så blir de väldigt nära vänner, såna vänner som gör allt för varandra och när Carter börjar prata om sin "Bucket List" - en lista på saker man ska ha gjort innan man dör, en idé som kläcktes av en gammal filosofilärare denne hade på collage hakar Edward på. Han vill göra extravaganta saker och har också de ekonomiska medlen att klara av det med. Tillsammans försöker de nu beta av alla punkterna på den lista de gemensamt sätter ihop, allt från jordnära och emotionella önskningar om att skratta tills man gråter, till äventyrslystna idéer som skydiving. Ska de hinna göra klart sin lista?

Att Rob Reiner är kapabel att göra riktigt bra film har jag i och för sig inte betvivlat sedan jag såg This is Spinal Tao första gången. Då liksom nu är det en klockren betraktelse, denna gång av livets slutskede, av vad som egentligen är det viktigaste i livet och vad man egentligen kan köpa för pengar. Att lycka inte alltid är synonymt med ekonomisk oberoende behöver man väl inte vara någon Einstein för att räkna ut men filmen lägger fram det på ett bra sätt och den, till en början, girige Edward förändrar gradvis sitt beteende, ofta kanske utan att ens erkänna det för sig själv. Han behåller sin yttre fasad men man märker ändå, om man läser lite mellan raderna, att vänskapen med Carter betyder allt mer för honom.

Samma sak kan i viss mån gälla för Carter, även om han redan från början är den mer emotionella och mänskliga av de två. Han försöker vara rejäl och han har en karaktär som förbjuder honom att vara otrogen mot sin fru, även om de haft ett ganska knaggigt förhållande de senaste åren. Han är väl inte lika intresserad av de mest häpnadsväckande sakerna på listan som Edward, men hänger med och ställer upp för sin nyfunna kamrat.

Skådespelarmässigt fungera naturligtvis dessa båda giganter utmärkt i sina roller, men det är mer än så, de spelar på toppen av sina förmågor och jag som brukar hävda att Nicholsons bästa rollprestation är As Good As It Gets för tänka om, för han är minst lika bra här om inte bättre och jag vill påstå att Freeman här är den bättre av de två... Även kringliggande roller funkar utmärkt även om de mest av filmen centrerar sig just kring dessa två. Det här är deras film helt enkelt och det hade varit stor skada skedd om man hade bytt ut någon av dem.

Känslorna filmen genererar enbart på grund av sin historia, alltså utan att ta hänsyn till den oerhörda glädje man känner över de kvalitativa bitarna, svänger kraftigt och innan filmen är över han man gått igenom gapskratt, tårar, besvikelse och sympati - ja, hela spektrat av känslor skulle man kunna säga. Så oavsett vilken typ av känslor man är ute efter att bejaka
i och med att man ser den här filmen som kommer man att lyckas. ta tak i saken nu, du kommer inte att bli besviken!

Bättre än så här blir det inte!