Recension: Blödaren - 1983



Blödaren
Regi: Hans Hatwig
1983
Horror

Tjejbandet Rock-Cats är på väg mellan spelningarna när deras turnébuss plötsligt havererar. Med scenkläderna på, bestående av högklackade skor, nitar och läder måste de ge sig ut i obygden för att leta efter hjälp. Men det de stöter på är inte den hjälp de så väl behöver utan en galning som skrämt bort alla andra människor från trakten, de stöter på blödaren…

Det här ett stycke svensk kulturhistoria som äntligen har hittat sin väg till ett ordentligt dvd-släpp. Den är riktigt underhållande även om det kanske inte alltid är av ”rätt” anledning. Storyn är långsökt och fånig men ändå precis rätt för den här typen av film. Det krävs helt enkelt ingen tegelsten till manus för att det här ska funka. Skådisarna är väl inte de bästa men med tanke på att samtliga egentligen var popartister när filmen spelades in kan man väl inte begära mycket mer av dem.

Ska man jämföra det här med andra filmer påminner den mest av allt om Joe D’Amatos klassiska anthropophagous, även om man här har förskonat tittaren från liknande makabra och grafiska våldsinslag som präglar den kannibalistiska betraktelsen. Man får helt enkelt nöja sig med lite blod rinnande från blödarens ögon och det är väl inte fy skam. Man måste ju inte alltid vräka på allt teaterblod man har för att göra en lågbudgetfilm. Influenser kan också hittas från andra pärlor, musiken är tydligt inspirerad från Halloweens enkla ledmotiv och inspelningsmiljön i småländska Mullsjö påminner kanske lite om the Shining.

Hans Hatwig, som vid den här tiden var chefredaktör för ungdomstidningen Okej, som ju förresten fyllde 25 år härom månaden (2005), använde tidningen inte bara för att hitta skådisar till filmen utan även för att marknadsföra den. Han erkänner till exempel att det var han själv som skapade ryktet om att det var Gene Simmons i Kiss som spelade monstret (blödaren) och på så sätt lockade han till sig fler intresserade tittare. Nu var det dock inte sant att Gene Simmons stod för rollen utan det var Åke Eriksson som vi kanske minns bäst i samband med gruppen Attack och landsplågan ”ooa hela natten”. Han gör faktiskt rollen mycket bra och ser härligt psykopatisk ut.

Tjejerna i bandet (i verkligheten hette de Revansch) beter sig just som man kan tänka sig att ett band som ständigt går varandra på nerverna gör och man får säga att de faktiskt mestadels lyckas se ganska rädda ut och att de skriker riktigt trovärdigt. Danne Stråhed är stabil som hjälte och det är ju faktiskt inte hans fel att rollen tycks finnas till enbart för att kunna ha med en hjälte i filmen. En hjälte för hjältens egen skull alltså.

Gillar du riktiga kultrysare med alla de klassiska ingredienserna ska du definitivt se den här!