The House of Sand and Fog - 2003 - Vems är egentligen skulden?

The House of Sand and Fog

Regi: Vadim Perelman

2003

Drama

Kathy (Jennifer Connelly) får ett bryskt uppvaknande när indrivningsmän plötsligt tar hennes hem i besittning till följd av obetalade skattepengar. Kathy bedyrar sin oskuld och blir också friad från anklagelserna men innan de byråkratiska kvarnarna malt färdigt har huset redan sålts på exekutiv auktion. Den nye ägaren, en överste med Iran som ursprungsland (Ben Kingsley) är ovetande om Kathys situation och är fast besluten om att göra en fin affär på huset. Detta leder till oanade intriger och Kathy försöker med alla medel förmå översten att göra det moraliskt rätta. Översten är dock fullt medveten om sin rätt och viker inte en tum. Konfrontationen som följer får katastrofala följder.

När man ser en film med Ben Kingsley vet man att man alltid får valuta för pengarna och det här är inget undantag. Det är helt och hållet hans film och han briljerar fullständigt och magnifikt i den. Även Jennifer Connelly, som också medverkade i Dario Argentos halvklassiska rysare Phenomena gör en mycket bra rollprestation. Hon är härligt känsloladdad och ser verkligen ut att vara förvirrad, förtvivlad och deprimerad.

Historien känns välskriven och förutom de uppenbara konflikterna mellan Översten och Kathy finns där också några till som bidrar till att hålla intresset högt. Konflikten mellan Översten och hans fru, mellan den polisman som hjälper Kathy och som senare förälskar sig i henne och dennes fru och barn. Det finns även en viss konflikt mellan denne polis och Kathy, självklart mellan polisen och översten samt Kathy egna personliga konflikt med sig själv och med sin familj.

Där finns också en kulturkrock mellan västerländska värderingar och moral samt de iranska traditionerna som kan tyckas främmande för oss västerlänningar. Jag tycker inte att filmen på något sätt väljer sida för vilka värderingar som är de rätta, utan snarare låter olika värderingar från vardera sidan ibland vara de mest moraliska. Religion eller kultur är sålunda på intet sätt boven i dramat här.

Det finns en slags förutbestämdhet över filmen som tar sig ganska långsamt framåt. Den låter sig styras av skådespelarna och inte av tittaren, som ofta känner sig maktlös och gärna skulle vilja gripa in och styra om kursen på rätt håll. För det går utför och även om man vet att det inte kommer sluta väl är det svårt att förutse vilka vändningar filmen tar. Ofta anar man vart det är på väg utan att vara helt säker. Ben Kinglseys pokerface avslöjar heller inte mer än nödvändigt. Missförstå mig inte nu, Ben gör ett alldeles utomordentligt bra minskådespeleri, små ansiktsuttryck som gör en väldig skillnad, less is more som man säger. Man hålls härligt ovetande tills sanningen dimper ned som ett kilo bly på foten och bekräftar ens misstankar – eller åtminstone dementeras de inte.

För den som gillar ett starkt och moraliskt drama är den här en film som ömsom lockar till skratt, ömsom tårar och ibland vrede, frustration och medlidande. Samhällets lagstruktur är boven i dramat, inte en enskild person, hur lätt det än är att skylla skulden på någon.