Recension: House on the Edge of the Park - 1980



House on the Edge of the Park
Regi: Ruggero Deodato
1980
Horror

Alex (David Hess) och den aningen sinnesslöa kompisen Ricky (Giovanni Lombardo Radice) är bilmekaniker som mer eller mindre forcerar sig in på en privat fest, efter att ha hjälpt ett par från den rika överklassen att åtgärda ett enklare fel på bilen. Till en början går allt relativt städat till med efterhand som tiden går brister det mer och mer för Alex som tycker att överklassmänniskorna driver med dem och roar sig på deras bekostnad. Detta gör man inte ostraffat och med hjälp av sin skarpslipade rakkniv tar han befälet över människorna, nu är det deras tur att roa sig genom att förnedra, våldta och terrorisera sällskapet.

Det här är väl egentligen bara en i raden av filmer som på ett eller annat sätt borde stå i tacksamhatsskuld till Wes Cravens: Last House on the Left från 1972. För det första är ju själva titeln en omedelbar koppling till föregångaren, med tanke på att båda dessutom behandlar sadistisk terror och rape/revenge teman. För det andra stoltserar den här faktiskt med samma skådis i huvudrollen – David Hess och jag vill påstå att det faktiskt var tack vara denna repriserande roll som han befäste sin kultstatus och för alltid kommer att vara förknippad med de starkaste gestaltningarna av terroriserande våldsverkare på vita duken.

Men trots ovanstående likheter är det också mycket som skiljer de båda filmerna åt. House on the Edge of the Park är en mycket smartare film. Det finns flera underliggande nyanseringar som inte är helt olika den klasstillhörighetsproblematik som också präglar Night Train Murders. Vem som egentligen förnedrar vem är inte alltid helt självklart och denna typ av djupare kvalitéer förhöjer helt klart upplevelsen. Det finns en helt annan progressiv typ av berättarteknik, som lämnar tittaren lite undrande över vilket håll handlingen ska tas oss härnäst och att terrorn eskalerar till ett crescendo har sällan varit sannare än här. Stämningen utvecklas och tar oss steglöst till nya höjder.




Estetiken är erotiskt laddad och det säger jag inte bara för att filmen innehåller en hel del nakna scener. Självklart bidrar de vackra kvinnokropparna till detta men anledningen ligger nog närmare i den ömsesidiga och eggande lek en del av karaktärerna medverkar i. Brudarna är vackra, snyggt sminkade och inte rädda för att visa upp sin kropp för kameran.

Egentligen är det märkligt att Ruggero Deodato inte är mer ansedd än vad han faktiskt är i filmkretsar. Jag menar, självklart vet varenda kultfilmsnarkoman vem det är och att han skrivit in sitt namn i filmhistorien i och med rullar som den här och Cannibal Holocaust är ställt bortom allt tvivel, men han tycks ändå aldrig räknas till de allra största. Nämner man namn som Dario Argento, Lucio Fulci och Mario Bava glöms han bort trots att han allt som oftast varit väldigt framgångsrik oavsett vilken subgenre han gett sig på. Det finns ofta en extra dimension i hans filmer som gör dem extra sevärda även om jag upplever att han kanske faktiskt tagit till en twist för mycket den här gången. Det är egentligen ett minimalt problem, knappt mödan värd att nämnas, och filmen är fortfarande snudd på genialisk, men den enda lilla detaljen som gör att det här inte blir det oklanderliga mästerverk det egentligen är!