Recension - Fyren - 2010

Fyren

Aka: Keeper of the Light

Regi: Robert P. Olsson

2010

Horror

Det verkar vara ett tillsynes lätt jobb för unge Philip att ersätta Frank för att ta ut varor till den mystiska fyrvaktaren. Den skrupelfria handlaren Eskarius Staaff avslöjar inte för mycket om det mystiska uppdraget och tror inte att Philip ska ha några problem med färden dit heller.  En och en halvtimme på Vänern och sedan lika lång tid tillbaka ska det ta. Väl framme konfronteras Philip med fyrvaktaren som slutligen släpper in honom och erbjuder honom att stanna eftersom klockan hunnit bli alltför mycket.  Det enda Philip behöver göra är att följa fyrvaktarens regler, dörren hålls reglad från insidan, inget slipper ut och inget slipper ut.

På framsidan av den här filmen står det att den är inspirerad av H.P. Lovecrafts skriverier och det är skönt att man inte har tagit steget fullt ut och påstår att den bygger på något enskilt verk! Jag är visserligen inte så väl förtrogen med nämnda författare att jag skulle kunna isolera vartenda verka av honom utan har snarare läst endast några få. Filmen nämner dock Dagon som nog de flesta som är intresserad av Lovecrafts mytologier har hört talas om – så även jag.

Hur som helst är den gjord i svartvitt vilket man kanske kan ha en åsikt om, men jag känner att det finns en mening med det. Samma sak gäller dialogen som på samma gång känns oerhört styltad och konstgjord som en hommage till äldre filmer från 40-50 talen. Den är helt enkelt skriven på ett sätt som inte talas nuförtiden, men så är det uppenbart att filmen utspelar sig för ganska länge sedan också. Så både det svartvita fotot och dialogen har en poäng med att vara precis som den är.

Och när man väl har kommit på det (det gick ganska snabbt) blir man också mycket mer förlåtande mot skådespelarinsatserna som lämnar en del att önska. Det är förstås inga djupare porträtt som hinner avhandlas under filmens blygsamma längd på runt 25 minuter. Jag har verkligen inget emot kortfilmer men jag känner att den här borde ha varit lite längre för att kunna få sig ett värdigt slut. Det är hur spännande som helst när Philip och fyrvaktaren befinner sig i fyren. Det är en uppvisning i hur man skapar spänning med hjälp av väldigt enkla medel, lite musik och mystiska föremål gör susen! När sedan vår huvudperson hittar boken Pater Dagon och fyrvaktarens egen dagbok blir det intressant på allvar! Vi får slutligen reda på varför fyrvaktaren är så rädd för skuggorna utanför.

Men slutet är som sagt lite magert liksom handlingen i stort är. Men det är en film som i första hand handlar om stil och inte innehåll och som dessutom gör det på ett utomordentligt sätt. Det känns verkligen som om H.P. Lovecrafts ande har övervakat inspelningarna av den här filmen och lärt Robert P. Olsson att berätta utan att beskriva och gjort det mycket mycket bra!