Gone
Baby Gone
Regi:
Ben Affleck
2007
Thriller
4-åriga Amanda försvinner spårlöst från sitt hem och polisen står
hjälplös och utan ett spår. I ett desperat försök att bringa ljus över situationen
tar svägerskan till Amandas mor kontakt med privatdetektiverna Patrick Kenzie
(Casey Affleck) och Angie Gennaro (Michelle Monaghan). Trots missnöjsamhet från
poliskommissarie Jack Doyle (Morgan Freeman) släpps de in i utredningarna och
får förstklassig kontakt med två erfarna poliser (Ed Harris och John Ashton) som
de ska jobba tätt tillsammans med. Ganska snart verkar de vara lösningen på
spåren men allt är inte vad de ser ut att vara och vän kan plötsligt bli fiende
för att förhindra att ”fel” hemligheter kommer ut.
Att den här filmen behandlar
ett allvarsamt ämne är helt klart. Att den snarare belyser karaktärernas
utveckling än en mer underhållande och spännande handling är också helt klart,
men en del filmer funkar ju på det viset även om jag personligen inte riktigt
gillar greppet. Det kräver en särdeles skicklig regissör för att genomförandet
ska kunna ske på ett lyckat sätt tycker jag, och kritikerrosad eller ej, så
tycker jag inte Affleck har riktigt
den pondusen än. Jämför till exempel med Mystic
River som bygger på samma författare, och faktiskt är snarlik Gone Baby Gone på många sätt, inte
minst när det gäller karaktärsfokuseringen, men med den mer erkänt duktiga Clint Eastwood bakom kameran.
Därmed inte sagt att
handlingen är ointressant, för det är den inte men den förmår inte sätta så
djupa spår i mig som jag hade hoppats på. Jag menar, det är ju ett enormt
känsloupprivande ämne, med ett försvunnet barn, kidnappning och jag vet inte
vad, men jag blir ändå inte särskilt emotionellt påverkad. Jag skyller faktiskt
på oengagerande regi, vilket är som allra tydligast i Casey Afflecks rolltolkning. Den känns blek och intetsägande, men
vad vet jag, det är kanske meningen att han ska vara så där flegmatisk? Även Ed Harris och till viss del Morgan Freeman känns trötta i sina
roller även om den senare har så pass mycket rutin att han dominerar i de
scener han medverkar i.
Tempot är ganska långsamt och
man lägger mycket tid på de olika karaktärerna. Historiens överraskande
vändningar vävs på så sätt långsamt in, vilket innebär att det som från början
verkade segt och aningen ointressant, faktiskt bara blir mer och mer intressant
ju längre filmen går. Det kommer inte som någon aha-upplevelse för varken Patrick Kenzie eller för oss i publiken,
hur det egentligen ligger till med försvinnandet och det tycker jag är bra.
Långsam utredning där små felsteg till slut gör att sanningen kommer ikapp de
inblandade.
Något som är bra med
karaktärsutvecklingen, och lite av filmens viktigaste stöttepelare faktiskt, är
den påverkan fallet har på privatdeckarparet. Hur de inte kan glömma det som
hänt, och hur de hela tiden inte kan sluta tvivla på att de själva kunde agerat
annorlunda och på så sätt undvikit en tragedi.
Allt som allt måste jag
erkänna att jag blev aningen besviken, men å andra sidan blir man lätt besviken
när förväntningarna är skyhöga!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar