Gone Baby Gone - 2007 - Skyhöga förväntningar!



Gone Baby Gone
Regi: Ben Affleck
2007
Thriller

4-åriga Amanda försvinner spårlöst från sitt hem och polisen står hjälplös och utan ett spår. I ett desperat försök att bringa ljus över situationen tar svägerskan till Amandas mor kontakt med privatdetektiverna Patrick Kenzie (Casey Affleck) och Angie Gennaro (Michelle Monaghan). Trots missnöjsamhet från poliskommissarie Jack Doyle (Morgan Freeman) släpps de in i utredningarna och får förstklassig kontakt med två erfarna poliser (Ed Harris och John Ashton) som de ska jobba tätt tillsammans med. Ganska snart verkar de vara lösningen på spåren men allt är inte vad de ser ut att vara och vän kan plötsligt bli fiende för att förhindra att ”fel” hemligheter kommer ut.

Att den här filmen behandlar ett allvarsamt ämne är helt klart. Att den snarare belyser karaktärernas utveckling än en mer underhållande och spännande handling är också helt klart, men en del filmer funkar ju på det viset även om jag personligen inte riktigt gillar greppet. Det kräver en särdeles skicklig regissör för att genomförandet ska kunna ske på ett lyckat sätt tycker jag, och kritikerrosad eller ej, så tycker jag inte Affleck har riktigt den pondusen än. Jämför till exempel med Mystic River som bygger på samma författare, och faktiskt är snarlik Gone Baby Gone på många sätt, inte minst när det gäller karaktärsfokuseringen, men med den mer erkänt duktiga Clint Eastwood bakom kameran.

Därmed inte sagt att handlingen är ointressant, för det är den inte men den förmår inte sätta så djupa spår i mig som jag hade hoppats på. Jag menar, det är ju ett enormt känsloupprivande ämne, med ett försvunnet barn, kidnappning och jag vet inte vad, men jag blir ändå inte särskilt emotionellt påverkad. Jag skyller faktiskt på oengagerande regi, vilket är som allra tydligast i Casey Afflecks rolltolkning. Den känns blek och intetsägande, men vad vet jag, det är kanske meningen att han ska vara så där flegmatisk? Även Ed Harris och till viss del Morgan Freeman känns trötta i sina roller även om den senare har så pass mycket rutin att han dominerar i de scener han medverkar i.




Tempot är ganska långsamt och man lägger mycket tid på de olika karaktärerna. Historiens överraskande vändningar vävs på så sätt långsamt in, vilket innebär att det som från början verkade segt och aningen ointressant, faktiskt bara blir mer och mer intressant ju längre filmen går. Det kommer inte som någon aha-upplevelse för varken Patrick Kenzie eller för oss i publiken, hur det egentligen ligger till med försvinnandet och det tycker jag är bra. Långsam utredning där små felsteg till slut gör att sanningen kommer ikapp de inblandade.

Något som är bra med karaktärsutvecklingen, och lite av filmens viktigaste stöttepelare faktiskt, är den påverkan fallet har på privatdeckarparet. Hur de inte kan glömma det som hänt, och hur de hela tiden inte kan sluta tvivla på att de själva kunde agerat annorlunda och på så sätt undvikit en tragedi.

Allt som allt måste jag erkänna att jag blev aningen besviken, men å andra sidan blir man lätt besviken när förväntningarna är skyhöga!