Recension: Superman Returns - 2006

Superman Returns

Regi: Bryan Singer

2006

Action

Stålmannen återkommer till jorden efter att ha sökt efter sin förstörda hemvärld Krypton i fem år. Mycket har förändrats i hans frånvaro, världen har bestämt att den klarar sig utan superhjältar och Lois Lane är gift och har barn med Perry Whites brorson. I hans frånvaro har dock det onda geniet Lex Luthor fortsatt att smida sina mörka planer. Med hjälp av kryptoniska kristaller planerar han att skapa en ny kontinent. Kruxet är bara att Nordamerika måste förstöras i processen vilket i förlängningen kan kosta miljarder människor livet. Stålmannen kommer till undsättning men har inte räknat med att den nya kontinent som skapats innehåller kryptonit – det mest dödliga ämnet i universum för honom…

Jag tyckte det mesta var fel med den här filmen faktiskt! Brandon Touth funkar mycket bättre som Clark Kent än som mannen av stål, vilket är en lite besvikelse för mig som anser att Kal-El’s alter ego och tillika hemliga identitet bör hålla sig lite i bakgrunden av historien. Dock måste jag tillstå att han faktiskt liknar Christopher Reeve ibland, vilket jag upplever som enbart positivt. Jag tror egentligen inte heller att nåt annat hade varit möjligt efter att Herr Reeve blev den ikon i sammanhanget som han faktiskt blev! Hur som helst blir det för mig en liten hyllning till den invalidiserade hjälte som ägnade återstoden av sina dagar åt att hjälpa andra med liknande handikapp! Ett klart plus i kanten!

Största besvikelsen med filmen är annars inte dess lite krystade manus som saknar en massa information jag gärna hade velat ha reda på. Eller att specialeffekterna tar för mycket plats eller något annat problem som hör moderna filmer med storslagna ambitioner till. Nej, största besvikelsen för mig var Kevin Spacey! Jag hade väntat mig en riktigt karismatisk Lex Luthor men det finns ingen gnista bakom ögonen. Detta är oerhört irriterande när jag VET att Kevin Spacey verkligen KAN leverera!

Även många av de andras skådespelarprestationer drog ned upplevelsen lite för mig, eller kanske snarare själva skådespelarensemblen. Jag klarar bara inte av t.ex. Kate Bosworths tolkning av Lois Lane när jag vet att Margot Kidder gjorde så mycket bättre i 80-tals filmerna. Sam Huntington är lika fel som Jimmy Olsen, Frank Langella som Perry White osv. Listan kan göras hur lång som helst.

Jag känner mig lite som en bakåtsträvare men för mig var det här en oerhört onödig film som mänskligheten hade klarat sig bra utan!