Recension: Ne Le Dis A Personne - 2006



Ne Le  Dis A Personne
Aka: Tell No One
Regi: Guillaume Canet
2006
Thriller

För åtta år sedan mördades Margot Beck (Marie-Josée Croze) medan hennes make Alexandre (François Cluzet) slogs medvetslös. Alexandre blir huvudmisstänkt för brottet men man nöjer sig senare med att lägga skulden på en seriemördare då tillvägagångssättet tycks vara identiskt med dennes redan erkända offer. Alexandre döljer sin smärta genom att begrava sig i sitt jobb som barnläkare men åtta år senare får han ett mystiskt mejl. När han öppnar det får han se en lite filmsnutt av en kvinna som Alexandre, trots den urusla kvalitén på filmen, tycker sig känna igen som sin döda hustru. Samtidigt hittar polisen ytterliggare två lik som kan ha med Margots våldsamma död att göra och börjar åter igen att misstänka att allt inte är som Alexandre hela tiden påstått. De anser helt enkelt att det finns för många luckor i hans historia. Vad är egentligen sant, vad är förträngt och vilken är den tredje grupp som bevakar Alexandre och som sannerligen inte är poliser?

Det här är en mycket komplex film med ett mycket välskrivet manus. Småsaker blir viktiga efter ett tag och karaktärer som först tyckes vara omotiverade och överflödiga visar sig sedan ha en väldigt viktig roll för den fortsatta utvecklingen. Sanningen undanhålls och även om man inte sitter som på nålar är det väldigt spännande att se hur handlingen utvecklas och kompliceras efter hand. Skådepelarinsatserna är mycket bra och bär upp det som inte kan tillräknas manuset. Är det rysningar längs ryggraden och hisnande biljakter du är ute efter måste jag tyvärr göra dig besviken. Filmen nyttjar sig inte åt så enkla knep för att fånga publikens intresse!

Förutom sanningssökandet, som är minst lika intressant för oss – publiken, som för filmens karaktärer, är själva historieberättande superbt. Framför allt gillar jag gestaltningen av det långa förhållande paret Margot och Alexandre haft ända sen barnsben. Det vävs smakfullt in återblickar på både barndom och andra signifikativa händelser i deras gemensamma liv. Kul är förresten också att det inte är bara i amerikanska filmer, utan tydligen även i franska, som Volvo representerar den säkra familjebilen!

Ska man ha något negativt att säga, och då är jag extremt petig, skulle det vara att man kanske gör det hela lite för lätt för sig framåt slutet. Inte att filmens twists skulle utgöra något negativt dimmoln som lägger sig tät över filmen, även om jag kan tycka att man kanske kunde skippat något av stegen fram till lösningens absoluta slutskede. Nej, snarare tänker jag på att man inte får något med sig i bagaget efter filmen, att den liksom bara är slut och att det inte finns några frågeställningar eller tvivel kvar att filosofera kring.

Men å andra sidan är heller inte, enligt mitt sätt att se det, filmens mål och syfte, själva slutet, utan snarare vägen dit, och den kantas ju, som jag tidigare nämnde av en mycket komplex och intressant historia.

En Superb Film!