Recension: The Driller Killer - 1979

The Driller Killer

Regi: Abel Ferrera

1979

Drama/Horror

Abel Ferrera spelar själv huvudrollen som den ständigt stretande konstnären Reno Miller, dock under pseudonymen Jimmy Laine. Räkningarna som ska betalas läggs åt sidan tills Reno hunnit göra färdigt sin finaste skapelse, en tavla föreställande en buffel med ett väldigt speciellt öga. Att leva under denna stress är inget som Reno egentligen klarar av och det reflekterar av sig på hans arbete. Han blir besatt av tavlan och sin perfektionism. Det blir heller inte lättare för honom när ett punkband flyttar in som grannar och spelar musik under dygnets alla tjugofyra timmar. Han brister totalt och tar till en borrmaskin för att få utlopp för sina aggressioner.

Filmen börjar med en text som upplyser tittaren att den ska spelas högt! Hade det varit en ren musikfilm eller liknande hade jag köpt uppmaningen med hull och hår men här känns den mig lite märklig. Självklart innehåller filmen musik och den har en ganska framträdande roll också men jag tror inte det är den huvudsakliga anledningen till texten. Snarare är det så att varje ljud i filmen, musik eller inte, bör upplevas på ett påträngande sätt för att förstå vilket inverkan det har på Renos psyke.

                     

Men inte bara den psykedeliska musiken, som är en mycket viktig del i Renos förfall och dekadans, är enerverande i filmen, den är också gjort på ett sånt sätt att vi – publiken, påverkas av de omständigheter som till slut driver Reno till totalt vansinne. Detta innebär tyvärr också att filmen inte är särskilt rolig att titta på, det är inte underhållande, åtminstone inte för undertecknad, och är en plågsam och påträngande betraktelse av en resa in i galenskapens värld.

                     

Eftersom denna resa ska kunna ske i symbios med tittarens betraktelse tar det dock ganska lång tid innan Reno får utlopp för sina aggressioner för första gången och vi snällt vänta cirka 40 minuter på första mordet. Den som är ute efter en regelrätt slasher kommer därför troligen att bli besviken på det ganska sävliga tempot men det känns ändå naturligt för filmen.

På baksidan av fodralet har man förresten, från filmbolagshåll, tagit modet till sig att jämföra filmen med Martin Scorseses mästerliga Taxi Driver. Det är en jämförelse som förvisso, åtminstone delvis, kan kännas adekvat i sammanhanget, men samtidigt tror jag jämförelsen är ett sätt att sälja filmen. Man skulle förstås också, om man är på det humöret, kunna jämföra filmen med Falling Down som också, liksom Taxi Driver, innehåller ett stegrande förakt mot samhällsstrukturen med ett utflippat och destruktivt beteende som följd. Dock vill jag påstå att galenskapen är en klart viktigare ingrediens här än samhällets omkringliggande och påtryckande krafter. Självklart finns det yttre omständigheter även här, som gör att Reno till slut släpper greppet om allt förstånd och går bärsärkargång med sin borrmaskin på allvar, men de ligger närmare det personliga planet än samhället i stort.

Allt kretsar kring målningen som ska bli Renos stora mästerverk och frågan är om han får inspiration till detta monumentala konstverk från sina våldsamma gärningar eller om det rent av är så att den tar musten och gnistan ur honom och på så vis driver honom till våldsdåd. Det tycks finnas ett outtalat samband därom och vi får se blodiga bilder svischa förbi hans inre med jämna mellanrum. Dock är filmens gore, åtminstone med dagens mått mätt, ganska sparsamt visualiserat även om man någon enstaka gång kanske har gått något ”over the top”. Skådespelarmässigt finns det inget att anmärka på, ingen utmärker sig speciellt i varken positiv eller negativ bemärkelse och det är kanske tur det.

Slutligen kan jag bara konstatera att Driller Killer lever vidare med sin kultstatus intakt oavsett om Abel Ferrera aldrig kommer att nå de högsta höjderna inom filmskapandet. Han hade förvisso en liten glansperiod i början av 90-talet med filmer som King of New York, Bad Lieutenant och Body Snatchers men det är väl knappast någon som minns dessa filmer idag. Spana förresten gärna in hans The Gladiator från ’86 om Ni har lust att se vigilantistisk motorvägsrättvisa, den är inte heller bra men har högt affektionsvärde för undertecknad!