Recension: Elvis - 1979

Elvis

Regi: John Carpenter

1979

Drama/Musikal

Elvis är en blyg yngling som knappt vågar framträda för publik. Han i hand med farmgångarna ökar dock hans självförtroende och han är snabbt på väg att bli den allra största. Hjälp på vägen får han av Tom Parker som ser till att hans stjärnstatus aldrig kommer att släckas ut. Han är sin mammas ögonsten och hon är honoms och han köper allt och skämmer bort henne så mycket han kan. Men vart är framgångarna på väg att ta honom? Han kan inte längre gå ut utan att få skrikande fans efter sig. Han isolerar sig mer och mer på Graceland som han köpt till sina föräldrar. Men efter att ha dragit sig tillbaka och inte framträtt offentligt på nästan ett decennium planerar han sin comeback – i Las Vegas!

Elvis Presley behöver väl ingen närmare presentation egentligen. Det är och förbliver en av de absolut mest kända personerna i världen och onekligen en av de största artisterna musikbranschen har skådat! Som de säger i filmen, han är inte en artist eller musiker, han är ett fenomen. Och jag tror att det är precis så, Elvis lyckades med bedriften att komma med sin speciella stil precis i rätt tid och blev på grund av rockens födelse etc. gigantisk! Ett fenomen, en legend!

Kurt Russell spelar inte Elvis, han ÄR Elvis! Det är ord som jag helt enkelt ställer mig bakom och önskar att jag själv hade formulerat. Det är nämligen något som står präntat på omslaget. Historien är gripande och känns naken och utelämnande. Jag kan inte Elvis liv och karriär i detalj men vissa saker har man fått med i alla fall, som att Elvis, när han kom till Sun Records, påstod att han inte sjöng som någon annan. Och han hade rätt! Likaså finns det många andra detaljer längs vägen som får anses vara milstolpar eller essentiella händelser. De torde alltså ha en stor historisk riktighet.

Liksom många andra filmer om människor som blir allt för stora stjärnor för sitt eget bästa: Walk the Line, Cornelis med flera, tycks Elvis brottas med sina inre demoner. Fast inte riktigt likadant som det brukar vara. Här framställs det mera som att demonerna kommer med framgången än vad det brukar vara. Det tär på hans styrka att han inte längre kan gå ut, han måste hyra hela ställen hela nätter för att han ska få vara i fred men sina kompisar. Framgången blir honom för stor helt enkelt. I likhet med många andra musikfilmer finns det tyvärr problem med synkningen mellan det som hörs och det som ska föreställa sång. I just den här filmen är det ganska bedrövligt faktiskt. Andra, som sjunger kör etc. funkar ganska bra, men Kurt Russell framstår som totalt omusikalisk när han inte ens kan låtsas trovärdigt.

Han framställs dock också som extremt jordnära och som mest av allt bryr sig om sin familj och då framförallt sin mamma som han verkar älska över allting annat. Det är nästan så man skymtar lite Oidipussyndrom men riktigt så långt behöver man kanske inte dra det. Han ger bort presenter, fram till sina föräldrar (mamman i synnerhet) men även bilar etc. till sina vänner. Han verkar vara en mycket generös natur som faktiskt blev slav under sina framgångar.

Filmen följer honom inte ända till graven och tur är väl det kanske. Den följer däremot början och toppen av karriären och låter Elvis sluta som en framgång. Det är en majestätisk film som låter oss följa Kungen från tvivel till framgång, genom kärleken och sorgen och till slut till den legendariska status han än i dag åtnjuter.