Strippers Vs. Zombies
Aka: Zombies! Zombies!
Zombies!
Regi: Jason Murphy
2008
Komedi/Horror
Efter att en drog av misstag hamnat i händerna på fel person står det
klart att alla som använder sig av den blir förvandlade till blodtörstiga zombies.
De som först kommer i kontakt med den är hallicken ”Big Daddy” som i sin tur
leder till att hans horor provar preparatet. Samtidigt är några strippor från
en lokal strippklubb i närheten, de får fly hals över huvud tillbaka till
strippklubben där de barrikaderar sig mot de hungriga zombiesarna som irrar
utanför. Det blir en blodig uppgörelse där stripporna får bekämpa zombiesarna
med alla medel som står till buds, allt från högklackade skor till motorsågar.
Det här är verkligen lika löjligt
som det låter men om man tar det hela för vad det är får mig sig åtminstone ett
stycke underhållning under de cirka åttio minuterna den varar. Inledningen är
under all kritik, men får sin förklaring så stäng inte av innan denna har
kommit. Det är förstås ingen häpnadsväckande förklaring och man räknar lätt ut
den i förväg, men jag tänkte ändå inte gå djupare in på den just nu.
Man ska som sagt vara på det
klara med att det här är en film med glimten i ögat och en film som driver med klichéerna,
genom att anamma dem. Det kan tyckas vara ett ovanligt grepp, men kan inte dra
några andra slutsatser. Emellanåt upplever jag att man kanske underskattar
åskådaren en smula, men det är väl i och för sig inget ovanligt när det gäller
filmer av det här slaget. Filmer där mycket fokus läggs på välsvarvade damer,
som dessutom inte tycks ha något emot att klä av sig på överkroppen. Jag ska
väl inte sticka under stol med att dylika tilltag kan vara underhållande, men
det kan bli lite för mycket av det goda också!
Skådespelarmässigt är det ingen höjdare,
även om man tar den förut nämnda glimten i ögat med i beräkningen. Det kan ju i
och för sig vara en ursäkt för att dölja filmen problem också. Sminket däremot
är oftast utmärkt och de övriga effekterna också klart underhållande. Det ser
inte helt perfekt ut alla gånger och filmen är som sagt fjantig och tramsig som
få andra, men det har trots allt en charm som gör att den underhåller i alla
sin uselhet. Det är en kalkonrulle som utnyttjar just detta faktum och vi
kanske ska låta den vara just det!
Ett par referenser hittar jag i
filmen, men jag är inte helt säker på att jag inte överanalyserar. Det finns
några scener där man får följa de zombies som befinner sig utanför barrikaden i
svartvitt, vilket jag genast kopplar samman med den zombiefilmens fader Night of the Living Dead och en
avslutningsscen som jag får till en hommage till Charlies Angels, vad nu det har med zombies att göra? Nä, jag
överanalyserar nog i vanlig ordning…
Zombiesarna i sig är av det
klassiska Romero-snittet, det vill säga långsamma och missfärgade i
nyanser av blått och grönt och det är för väl att man inte försökt sig på att
göra något modernare, som det är nu blir det lite hyllning och lite parodi av
det hela och det är precis rätt blandning för några skratt. Dock tror jag att
man bör vara någorlunda bevandrad med zombiegenren för att uppskatta
referenserna. Ser man det här som en isolerad zombiefilm blir man nog besviken.
4/10
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar