Zozo - 2005 - Seriöst av Josef Fares!

Zozo

Regi: Josef Fares

2005

Drama

Året är 1987 och Zozo är en liten kille som lever ett förhållandevis drägligt liv i Beirut tillsammans med sin familj. Han går i skolan, har kompisar och allt annat som kännetecknar en normal barndom med den stora skillnaden att ett inbördeskrig råder i landet. Familjen förbereder sig för flykt men väntar på att alla papper ska bli klara. Paradiset – Sverige är deras mål. Allt går dock inte riktigt som planerat och efter att ha förlorat sin familj tvingas Zozo ge sig av på egen hand mot det nya landet.

Josef Fares tredje film skiljer sin helt och hållet från hans tidigare två komiska manifestationer. Den genomsyras inte av den humor som gjorde Jalla! Jalla! så framgångsrik och den har inte heller den buskisliknande framtoning som Kopps hade. Det här är en mycket allvarligare film och berör ett enormt viktigt ämne!

Redan efter några få minuter vet man ungefär hur filmen kommer att utveckla sig, vilket gör att man sitter och begrundar det som komma skall och när så olyckan drabbar Zozo gång efter annan infinner sig den fuktiga ögonvrån och klumpen i magen som brukar beteckna en riktigt lyckad tragisk film. Det finns en känsla av oundviklighet och man känner också en viss vanmakt över att inte kunna räcka ut handen och påverka situationen!

Tyvärr förmår inte Josef Fares att hålla kvar denna känsla av hjälplöshet riktigt hela tiden. Bland annat kantas vägen av en talande kyckling och ett starkt ljussken på himmeln som kanske ska symbolisera Gud. Visserligen ger dessa scener möjlighet att tolka in metaforer men jag måste trots allt erkänna att jag störde mig mer på dem än vad jag fann dem viktiga. Halvvägs genom filmen skiftar den också karaktär från att ha varit konsekvent tragisk till att bli mera tragikomisk. Man skattar eller fnissar åtminstone åt ganska allvarliga saker. Mötet med den svenska kulturen som Zozos farfar tolkar lite som han själv vill och att allt minsann inte är en dans på rosor i Sverige heller. Det går naturligtvis inte kan ställas i relation till Zozos bakgrund och tragedier men trots att han nått ”paradiset” upphör inte hans problem och man inser ju att han kommer att bära med sig horribla minnesbilder för resten av livet.

Personligen tycker jag det här är Josef Fares bästa film. Han visar att han inte behöver gömma sig bakom humor för att berätta en trollbindande historia. Han använder sig av enkla knep för att nå sina mål och de okända skådespelarna gör filmen mera trovärdig.

En mästerlig film av underbarnet Josef Fares!

8/10