Recension: I SAW THE DEVIL - 2010



I Saw the Devil
Regi: Jee-Woon Kim
2010
Thriller/Horror

En seriemördare härjar och det är inte vilken seriemörare som helst heller. Han verkar göra en poäng av att plåga sina offer så mycket som möjligt medan han våldtar dem. Fullständigtkänslokall mördar han kvinna efter kvinna tills han kommer till den gravida kvinna som ska bli hans fall. När han har mördat henne svär nämligen hennes pojkvän, som är polis, på att söka upp mördaren och låta honom plågas minst lika mycket som hon har plågats. Det blir en rafflande jakt där våldet stadigt triggas och där inget till slut är heligt. Det blir en jakt på ett monster, på ett monsters vis!

Som någon redan har påpekat i och med att förhandsindikerade att jag skulle skriva en recension av denna så är det alltså inte regissören bakom Old Boy som har gjort denna. Det är ett feltryck på omslaget helt enkelt, dålig research eller ett medvetet drag för att sälja filmen, vad vet jag? Skulle det vara det senare förstår jag inte riktigt vitsen för det är helt klart en film som står helt på egna ben. Det behöver ingen jämförelse med något annat för att bli intressant! Faktum är att jag läste fel på den tagline som pryder omslagets nedre ”Abandon all Compassion” och trodde det stod ”Abandon all Comparison” vilket skulle kunna vara lika sant. Det finns nämligen inte mycket att jämföra råheten i filmen med!

Våldet är absolut så brutalt som det kan vara utan att det för den skull blir löjeväckande. Det finns inte minsta anspelning på trams eller komik när det gäller makeupeffekterna och det är precis det så det ska vara om man frågar mig. Visst finns det väl en avkopplande effekt av effekter som går over-the-top och för en poäng av att göra det. Oftast behöver man inte tänka särskilt mycket under den typen av film utan kan bara låta effekterna sköjla över en, det blir aldrig särskilt otäckt.

Här blir det dock otäckt väldigt snabbt! Det finns både en krypande känsla då och då, en sådan som man bara kan få av en riktigt spännande film, och en känsla av hopplöshet mest hela tiden. Vi ska dock vara på det klara med att det finns två aspekter av våldet. Det som utförs av seriemördaren och hans likasinnade, samt det som uträttas av ”hämnaren”. Vi får en frågeställning om ändamålet helgar medlen nedkörd i halsen och det är nästan så vi sätter denna frågeställning i halsen också. Jag brukar inte gilla när vi får något så uppenbart att fundera över men här gör det ingenting. Jag vet inte om det finns något riktigt svar på frågan heller, vilket för mig är en klar fördel. Frågan är alltså tydlig, men inte nödvändigtvis svaret: är det ok att använda vilka metoder som helst för att hämnas en oförätt? Ska vi bekämpa eld med eld? Öga för öga, tand för tand? Döm själva.











Jag gillar sadismen i filmen. Missförstå mig inte nu, det är klart att jag inte njuter av att se personerna plågas, åtminstone inte de man fattar sympati för, men jag gillar att det påverkar mig vilket inte är helt vanligt numera. Jag ser så mycket våldsam film att jag på något sätt blivit immun mot filmvåld. Resultatet blir förstås att det görs fler grymmare och grymmare filmer. Var ska det sluta? Vill vi att det ska sluta? Är det inte så att filmvåldet också speglar samhället. Vi reagerar inte längre för det som skulle vara omöjligt att ignorera för 20-30 år sedan. Det skrivs om värre och grövre brott i tidningen varje dag. Alltså måste vi också öka på fiktionen när vi får chansen. Det ska vara ett steg värre än vad vi egentligen står ut med och definitivt jämfört med vad vid skulle stå ut med att läsa om i tidningen som verklighet.

Skådespelarna är perfekta i sina roller, i synnerhet eftersom hela filmen har en ganska känslokall ton över sig. Musiken, som ofta består av klassisk musik i de mest hänsynslösa delarna bidrar också till detta. Att bevittna vidriga handlingar i form av tortyr etc. till klassisk musik är nog det mest fasansfulla man kan göra.

På omslaget kan man läsa diverse citat om hur bra och starkt filmen är. Någon kallar den för ett mästerverk medan någon kallar den för den våldsammaste filmen någonsin. Jag skulle inte hålla med om någotdera men den ligger bra nära det sista citatet jag kommer att nämna – En thriller som verkligen får dig att skrika! Det här var en film som påverkade mig och som största fiende har sin längd. Jag vill inte påstå att den är innehållslös någon gång men nästan 2 timmar och 30 minuter kräver sin film för att funka. Det fyller inte helt de stora skor den skulle behöva för en sådan utmaning. En riktigt bra film men inte riktigt ett mästerverk!

8/10